Tidlöst musikaliskt evangelium enligt Judas
Det kändes som att Ola Salo hittat hem när han och Peter Jöback gästade Helsingfors ishall med den turnerande konsertversionen av Jesus Christ Superstar – trots det undermåliga ljudet och den dånande basen.
ROCKOPERA: JESUS CHRIST SUPERSTAR.
Libretto och musik: Tim Rice & Andrew Lloyd Webber.
Regi och koreografi: Fredrik Rydman.
Musikalisk ledning: Kristofer Nergårdh.
Scenografi: Lars Östbergh. Dräkter: Lehna Edwall.
Mask och peruk: Ida Eriksson. Ljus: Robert Hvenström. Ljud: Oskar Johansson.
I rollerna: Peter Jöback, Ola Salo, Janice, Patrik Martinsson, Anton Lundqvist, Kristoffer Hellström, David Lindström, Linda Pritchard, Emil Nyström, m.fl. Helsingfors ishall 21.6.
Visst är det bra synd att vi inte har ett evangelium enligt Judas Iskariot. Judas måtte vara historiens mest missförstådda och oförtjänt bespottade karaktär, som i stället för att fördömas som förrädare borde prisas för det sätt på vilket han spelade sin helt avgörande, och inte direkt tacksamma, roll i Guds frälsningsplan.
Judas spelar även den intressantaste rollen i Tim Rices och Andrew
Lloyd Webbers banbrytande rockopera Jesus Christ Superstar.
Genom Judas linser upplever vi den sista veckan i Jesu liv och han framstår som den människotillvänlikaväl de pragmatikern, som försöker tala förstånd med en Jesus som i allt högre grad tycks fjärma sig från realiteterna. Judas är helt övertygad om att han gör det rätta, innan han till slut inser att han ändå bara varit en spelbricka i ett större pussel.
Upphovsmännen har klokt nog valt att fokusera uttryckligen på människan Jesus, en sliten figur fylld av tvivel och inre konflikter i korselden mellan en nyckfull mobb,
Maria Magdalenas kravlösa kärlek och en alltmer indifferent skock lärjungar.
Det hela utmynnar även i döden på korset, vilket när det begav sig retade gallfeber på vissa religiösa grupperingar men som inom ramen för den aktuella kontexten är den enda vettiga lösningen.
Första gången på scen tillsammans
Stoffets tidlöshet till trots kräver varje tid givetvis sin egen infallsvinkel på problematiken. Fredrik
Rydmans regi leker på ett smart sätt med tidsmarkeringar och distanseringar – det är ett ständigt filmande och det tas selfies med den stora stjärnan – och redan under uvertyren, när gänget kommer insläntrande längs en ramp mitt på parketten och plockar på sig sina utstyrslar, infinner sig känslan av att detta är något som kunde utspela sig i vår egen tid.
Intressant att notera är även att Rydman hör till kategorin koreografer som utvecklats till minst sagt habila regissörer och den uttrycksfulla ensemblekoreografin – sällan har man väl sett så mycket dans i Jesus Christ Superstar – var smidigt och kreativt integrerad i den uttrycksmässiga helheten.
Detta dock utan att förglömma personregin och den mer intima gestiken och mimiken, som överlag satt mitt i prick.
Så inte minst beträffande föreställningens trumfkort, de durkdrivna scenrävarna Peter Jöback och Ola Salo, som i denna turnéproduktion för första gången står på scen tillsammans. Salo har tidigare gjort Jesus, men visst kändes det som om han nu på allvar hittat hem i sin emotionellt slagkraftiga, berörande och koreografiskt elaborerade tolkning av den allt mer förtvivlade Judas.
Även Jesus förlänades en mångfasetterad, känslomässigt utlevande tolkning av Jöback, som satsade allt och litet till och bägge stod självfallet för optimala vokala insatser.
Jöback presterade höjdtoner i falsett som självaste Ian Gillan – som sjöng Jesus på skivan från 1970, som släpptes ett år innan den sceniska premiären – hade visat tummen upp åt. Salo grävde åter djupt i både hjärta och stämband för att medelst en sagolik klanglig frenesi förverkliga samtliga Judas ångestnivåer.
Verkade inte bekväm
I de övriga rollerna noterar vi bland annat Patrik Martinssons vokalt trovärdiga Pontius Pilatus, Anton Lundqvists obetalbart dråpliga Herodes – som i sitt Music hallinspirerade nummer fick sällskap av en gigantisk gris – och Linda Prichards vokalt urstarka Simon seloten.
För dem som vant sig med skivans Maria Magdalena, Yvonne Elliman, och hennes tillika sköra och starka lyriska sopran kändes Janices tolkning däremot som en åtminstone marginell felsatsning.
Janice har en expressiv soulröst och den exakt rätta apparitionen, men hon verkade inte bekväm med de vokala krav rollen ställer. Något som inte minst framgick av styckets mest kända enskilda nummer, I Don't Know How to Love Him, som aldrig lyfte på ett sätt som hade gjort den störtsköna melodin – hämtad från Andantet i Mendelssohns violinkonsert – full rättvisa.
Undermåligt ljud
Det stora minustecknet måste dock ristas för det undermåliga livesoundet. Nog så förargligt, inte minst med tanke på 14-personersbandet, som under Kristofer Nergårdhs ledning presterade ett superproffsigt musicerande.
Den stora boven var den tordönsdånande basen, som täckte allt och alla som kom i närheten och visst är det obegripligt att man med dagens teknik inte förmår åtgärda sådant förrän i andra akten och även då endast temporärt.
Sången var dessutom överlag alltför lågt mixad gentemot det basdominerade rytmkompet, som i sin tur täckte gitarrerna och keyboarden, vilket ledde till att harmonierna stundom tedde sig diffusa och att den sköna soulfunken i exempelvis What's the Buzz? eller den hårt drivna rhythm and blusen i Superstar tappade sin udd.
Så synd på en annars fräsch, medryckande och på många plan tankeväckande föreställning.