Israels gasfält är nu högaktuella för Europa

Det har bara gått drygt tio år sedan stora mängder naturgas upptäcktes utanför Israels kust. Nu ska gasen skickas till Europa för att minska beroendet av rysk energi.

Leviathan var ett bibliskt sjöodjur, men i dag förknippas namnet med en enorm gasplattform ute i havet, som avtecknar sig mot horisonten från den livligt trafikerade motorvägen nummer 2 mellan Haifa och Tel Aviv. Från kusten ser den ut som en leksak, men i verkligheten är den som en liten stad med bostäder, bio, gym och restaurang för över 100 amerikanska arbetare som tillbringar en månad i sträck på plattformen.

Tack vare gasfälten Tamar och Leviathan har Israel trappat ner kolförbränningen från 60 procent till 20 procent av energiförbrukningen sedan 2015. Gas är ingen hållbar lösning på lång sikt, och därför var det inte tänkt att gasfyndigheterna skulle exploateras mer. Men energiministern gav nyligen grönt ljus i alla fall, och nämnde situationen i Europa som en orsak.

Europa vill klara sig utan rysk energi och då är gasen från Israel ett alternativ.

Israel exporterar redan gas till Jordanien och Egypten, och har möjlighet att exportera mycket mer.

För några veckor sedan besökte EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen Israel och Egypten, och närvarade vid undertecknandet av ett samförståndsavtal mellan Israel, Egypten och EU.

– Samarbetet med Israel kommer att minska EU:s beroende av rysk gas, sade hon.

Israel kommer att skicka gas till Egypten, där den omvandlas till flytande form för att skeppas till Europa. Det finns nämligen ingen pipeline som förbinder Israel med Europa. Drömmen om ”East Med pipeline” genom Medelhavet via Cypern och Grekland är dyr, tekniskt svår och tidskrävande, och kommer sannolikt inte att bli verklighet.

Östra Medelhavet är inte heller politiskt sett det mest stabila området. Libanon har än så länge inte gjort några gasfyndigheter och är i desperat behov av inkomster.

Under de senaste veckorna har Israels och Libanons tvist om havsgränsen tillspetsats gällande rättigheterna till ett tredje stort gasfält, Karish. Israel hävdar att det ligger inom deras ekonomiska zon medan Libanon säger att gasfältet hör till det omtvistade gränsområdet.

Det har gått så långt att terrororganisationen Hezbollah hotat att attackera den nya anläggningen om Israel tar den i användning innan tvisten om gränsdragningen till havs avgörs. Israel har bland annat stationerat ett fartygsburet Iron Dome-luftvärnsbatteri i området för att försvara plattformen som nyligen transporterades till gasfältet.

USA har sänt en medlare till Beirut och förhandlingarna mellan länderna fortsätter. Tekniskt sett befinner de sig i krig med varandra – en helt annan situation än med Jordanien och Egypten, som importerar gas från Israel sedan några år tillbaka.

Nu är också Turkiet intresserat av Israels gas, och en pipeline via Turkiet till Europa skulle vara ytterligare ett transportalternativ.

I Israel är det alltså goda tider för fossil energi i form av naturgas, trots klimatförändringen som kommer att drabba regionen mycket hårt med både vinterstormar och stigande sommartemperaturer. Också energibolaget Chevron, som driver gasfälten Tamar och Leviathan och sköter distributionen till Egypten och Jordanien, har mycket arbete de närmaste åren. Frågan är om beslutsfattarna klarar av att hålla i minnet att gasen måste vara en tillfällig lösning som ersätts förr hellre än senare.

Drömmen om 'East Med pipeline' genom Medelhavet via Cypern och Grekland är dyr, tekniskt svår och tidskrävande, och kommer sannolikt inte att bli verklighet.