Löneuppgörelsen är på rätt väg

Jag har tidigare (HBL 6.4) behandlat sjuksköterskornas lönekrav och möjligheterna att lösa dem. Vi har nu ett nytt läge, då ett avtal för kommunsektorn har träffats. Över 300 000 kommunalt anställda har godkänt ett avtal där löneförhöjningar för de tre kommande åren är fastslagna och planer för de två följande åren är upplagda, men sjuksköterskorna ville inte gå med i det.

Lösningen har relaterats i nyheterna. Kort sagt består löneförhöjningen av två komponenter, en kollektiv som baserar sig på den privata sektorns allmänna linje och en individuell som skall riktas enligt personlig prestanda och kompetens. Innevarande års kollektiva förhöjning är 2 procent från den 1 maj, dock minst 46 euro. Därtill kommer en individuell förhöjning från en pott som utgör 0,5 procent av lönesumman. Den fördelningen underhandlas lokalt fram till den 14 oktober och förverkligas den 1 november. För de följande åren finns motsvarande lösningar uppskissade, som följer privata sektorns allmänna linje och en mindre pott för individuella förhöjningar. Så förverkligas kommunala sektorns efterlängtade löneprogram.

Lösningen har förorsakat förtrytelse inom den privata sektorn, där den allmänna linjen har varit 2 procent. Att den offentliga sektorn skulle få en större förhöjning än exportindustrin kan inte godkännas, säger parterna. Man hotar med att det kommunala avtalet skulle leda till en ostyrbar lönespiral. Håller kommunerna på att förstöra landets konkurrenskraft? Torsten Kevin diskuterar detta i sitt inlägg (HBL 18.6).

Avtalsmodellen bör kunna accepteras av alla, då man beaktar att löneutvecklingen på den privata sektorn också består av två komponenter, en avtalsenlig kollektiv förhöjning och en marknadsmässig individuell utveckling, som även benämns löneglidning. Under de senaste åren har löneglidningen motsvarat mindre än hälften av avtalsförhöjningarna. Följaktligen kan vi anta att den privata sektorns löner kommer att utvecklas minst lika mycket som det kommunala avtalet ger. Det skulle innebära att de kommunala lönerna inte skulle stiga i förhållande till de privata, men inte heller förlora. Det får tiden utvisa. Tolkningen av de nya avtalen kan alltid komma med överraskningar.

Det kommunala avtalet innehåller två viktiga tilläggsdelar. Den ena gäller utveckling av lönesystemen så att de stöder premiering av goda arbetsinsatser och visad personlig kompetens. Dessutom skall systemet ge möjlighet att reagera för den lokala arbetskraftssituationen.

Den andra viktiga komponenten är ett utvecklingsprogram för arbetsgemenskapen. På så sätt vill man förbättra ledning och samarbete på de enskilda arbetsplatserna. Det här är något som speciellt sjukvårdsfacket har krävt.

Nu får alltså över 300 000 kommunalt anställda sina avtalsenliga förhöjningar från den 1 maj. Även sjukvårdspersonalen får uppenbarligen dessa förhöjningar (fast de inte godkänt avtalet) eftersom de i många organisationer arbetar parallellt med de övriga yrkesgrupperna.

Situationen är fortsättningsvist komplicerad eftersom facken Jau och Juko har kommit överens med kommunala arbetsgivaren om att sjukskötarnas eventuellt kommande större förhöjningar också skall gälla för alla andra! Sjukskötarna verkar nu ha tappat sympatier bland de andra fackförbunden och regeringen visar inte någon större entusiasm för att klämma fram mera budgetmedel. Vi skall ännu komma ihåg att den så kallade löneharmoniseringen, som är på kommande inom de nya välfärdsområdena, kan hämta över 5 procents löneförhöjningar åt sjukskötarna utan att några nya avtal behövs.

Supers och Tehys ledning har nu kört in sig i hörnet där de måste kunna pressa fram några extra förmåner, som det nog ser svårt ut att åstadkomma. Hösten på arbetsmarknaden blir spännande, då dessutom industrin inleder sina förhandlingar med en oroväckande inflation och skrämmande ekonomiska prognoser i bagaget. Regeringen viftar med löften om skattesänkningar för att dämpa lönelyften. Invecklat, men historien visar att det alltid blir ett avtal, förr eller senare.

Peter Rehnström

Helsingfors