Eminensen Iloniemi – analys och argument
Den slitna frasen om att sak är viktigare än person passar sällsynt bra in på Jaakko Iloniemi. Han har trivts med att påverka i kulisserna; som publicist vill han hellre övertyga genom argument än genom image. Denna egenskap har satt sin prägel även på den nya boken om honom.
Hannu Himanen
Iloniemi – eminenssi. Docendo 2022, 586 sidor.
Bara nedanstående plock ur Jaakko Iloniemis formella meriter ger ett intryck av en imponerande karriär.
Generalsekreterare för studentkårernas förbund SYL 1958–61. Sekreterare för Paasikivi-samfundet 1958–64. Chef för UM:s biståndsbyrå 1965–71. Ambassadråd vid FN-representationen i New York 1971–72. Konsultativ tjänsteman och koordinator för den europeiska säkerhetskonferensen ESSK 1972–73. Ambassadör och chef för ESSK-representationen i Geneve 1973–75. Polchef vid UM 1975–77, understatssekreterare 1977. Ambassadör i Washington 1977–83. Direktionsmedlem i Föreningsbanken 1983–1990. VD för näringslivets tankesmedja EVA 1990–2000.
Att Iloniemi i sina olika uppdrag, till väsentlig del utanför offentlighetens rampljus, medverkade till historiskt viktiga avgöranden ökar tyngden i hans livsverk ytterligare. Därtill kommer hans långvariga insats som publicist och opinionsbildare; få gestalter i modern finländsk historia kan matcha hans profil i detta avseende. Då han nyligen fyllde 90 år var det ganska givet att han skulle uppmärksammas på ett synligt sätt. Hans forna ambassadörskollega, fackboksförfattaren Hannu Himanen har gjort detta i form av en omfångsrik biografi, till väsentlig del byggd på många och långa samtal med festföremålet.
Från gökunge till Kekkonens förtrogne
Den unge Iloniemis håg stod ingalunda till den karriär som han längre fram kom att förknippas med. Det var främst publicistiken som lockade, och här hade han redan som 30-åring gjort viktiga inbrytningar särskilt vid Rundradion. Avgörande kom att bli att han utsågs till sekreterare för Kommittén för internationellt bistånd (1961–64). Kommittén förvandlades till UM:s biståndsbyrå och Iloniemi utnämndes till dess första chef.
Karriärdiplomater betraktade både den nya enheten och dess chef med misstro. Själva området var dem främmande och den nya chefen var ”sidorekryterad”, han hade inte kommit in i karriären den traditionella vägen. Iloniemis kunskaper och kapacitet blev dock snart uppenbara, och han accepterades av kollegerna som en värdefull resurs.
President Urho Kekkonen, som suveränt ledde landets utrikespolitik, upptäckte likaså snart Iloniemis begåvning. Kekkonens ledarskap tog föga hänsyn till UM:s formella hierarki. Han ledde genom ett nätverk av förtrogna som hade hans öra och uppskattning. Iloniemi hörde till den hårda kärnan av Kekkonens förtrogna och till de få från vilka presidenten också tillät kritik.
Denna särställning ligger bakom Iloniemis centrala roll i ESSK-processen. Konferensen i Helsingfors blev kulmen på Kekkonens utrikespolitik, och Iloniemi var spindeln i nätet. För en äldre generation är han säkerligen fortfarande ”Mr. ETYK” (ETYK = finska för ESSK).
Realism och försiktig västinriktning
Iloniemi har under hela sitt vuxna liv brunnit för en upplyst och faktabaserad debatt i utrikesfrågor. Både hans tidiga och senare publicistiska gärning bär ampel syn för sägen på denna punkt. Hans diplomatiska gärning präglades av en i grunden realistisk världsåskådning. I hemlandet betydde detta ett accepterande av partiernas och östpolitikens centrala ställning, ute i världen en insikt om framför allt stormakternas nationella intressen som grunden för internationell politik.
Då Iloniemis karriär sammanföll med den värsta finlandiseringsepoken var svängrummet för en enskild diplomat begränsat. Han medverkade dock framgångsrikt till att avvärja en sovjetisering av Finlands internationella ställning. Han framhöll de yttre kännetecknens betydelse: Finlands image och diplomatiska språkbruk måste vara gångbara i Väst, inte minst i Washington.
I näringslivets tjänst
Iloniemis avhopp från den diplomatiska karriären till Föreningsbanken 1983 var något av en sensation i landet; skranken mellan privat och offentlig sektor var fortfarande höga.
Bakom beslutet fanns, i alla fall indirekt, partipolitik. Kampen om herraväldet inom UM mellan Centern och SDP rasade som värst, och Iloniemis socialdemokratiska partibok råkade ligga honom i fatet just efter hemkomsten från Washington.
Vad han skulle göra vid banken var inte till alla delar klart. Det nutida ordet nätverkande ligger väl närmast till hands. Med själva bankarbetet vantrivdes han, men desto mer tilltalade uppdragen utanför banksfären honom.
De tio åren vid EVA var däremot en mer entydigt stimulerande tid. Han kunde helhjärtat ägna sig åt publicistiken, inte minst via långvariga engagemang i Kanava och Suomen Kuvalehti. Därtill bidrog han till att utveckla EVA:s inflytelserika opinionsmätningar samt spelade en nyckelroll i organisationens kampanj för ett finländskt EU-medlemskap.
Iloniemi och Jakobson
Till det mest intressanta i boken hör de återkommande jämförelserna mellan Iloniemi och Max Jakobson, en annan gigant i finländsk utrikespolitik. De var samtida, de hörde till Kekkonens förtrogna, de höll tillbaka de värsta finlandiseringssträvandena, de gick båda över till näringslivet efter en bländande diplomatisk karriär.
Samtidigt märks skillnaderna mellan dem tydligt. Iloniemi var försiktigare, höll sig till rådande fakta och trivdes bättre i kulisserna än Jakobson. Den senare ägnade sig med större iver åt de globala perspektiven och var snabbare att skönja förändringar i de internationella konstellationerna. I uttryckssättet – båda var ju briljanta publicister – var Jakobson mer grandios och präglad av anglosachsisk vältalighet än den mer dämpade Iloniemi.
I de avgörande faserna efter Sovjets fall, där VSB-fördraget skulle skrotas och Finlands väg till EU jämnas, var Jakobson tidigare ute än Iloniemi. Den senare var dock ingen bakåtsträvare utan kom att bidra till bägge förändringarna.
Sak och person
Den slitna frasen om att sak är viktigare än person passar sällsynt bra in på Iloniemi. Han har trivts med att påverka i kulisserna; som publicist vill han hellre övertyga genom argument än genom image. Denna egenskap har satt sin prägel även på denna bok.
Den artar sig till i vissa stycken unik historieskrivning om finländsk diplomati och utrikespolitik. En regelrätt biografi är den däremot inte, vi kommer aldrig riktigt nära personen Iloniemi. Hans privata vanor, hans smak och egenheter, hans humor – viktiga ingredienser i en biografi – får man inte veta mycket om. Analys och argument får spela huvudrollen. Därmed blir boken väldigt lik sitt föremål, eminensen Iloniemi.
❞ Den slitna frasen om att sak är viktigare än person passar sällsynt bra in på Iloniemi. Han har trivts med att påverka i kulisserna; som publicist vill han hellre övertyga genom argument än genom image.