The Sandman gapar efter mycket
The Sandman är den mest strömmade serien på Netflix just nu och det är inte svårt att förstå varför. Här finns seriemord och fantasisex samt kära familjeåterseenden och kryptiska profetior. För den som suktar efter superhjälteserier hör serien till de bättre. FANTASYSERIE The Sandman 4
10 delar på Netflix (serien recenseras i sin helhet).
Manus: Neil Gaiman & David S. Goyer, Allan Heinberg efter den tecknade serien med samma namn. Regi: Jamie Childs, Andrés Baiz m.fl. I rollerna: Tom Sturridge, Boyd Holbrook, Vivienne Acheampong, Patton Oswalt. F18 En man sitter naken, fångad i en glaskupol. Han är blek och utmärglad med svart hår och sirliga armar och ben. I ett sekel sitter han där, tyst medan hans väktare knaprar amfetamin för att hållas vakna. Om de sistnämnda somnar ens för en sekund kan konsekvenserna vara ödesdigra.
Så börjar serien The Sandman, den brittiska författaren Neil Gaimans serieromans-genombrott från 1989 som nu hittat sin väg till Netflix. I skrivande stund toppar serien med sina tio avsnitt strömningsjättens topp-tio-lista och det är inte svårt att se varför. Det finns seriemord och fantasisex samt kära familjeåterseenden och kryptiska profetior för huvudkaraktären Morpheus (Tom Sturridge) att förhålla sig till då denne tar sig ut ur sitt hundraåriga fängelse och ser att drömmarna och följaktligen mänskligheten löpt amok. Det är kort sagt en späckad första säsong serieskaparna David S. Goyer, Allan Heinberg och Gaiman själv bjuder på i hopp om att Netflix ska godkänna en säsong två. Frågan är om det är en bra sak?
Sju år på tio timmar
Det har väl knappast gått en HomeboxPrimeflix-tittare förbi att det finns ett ansenligt utbud med alternativa superhjältesagor med brittiska upphovsmän. Alla de stora strömmarna har sina egna. Amazon kör The Boys och Preacher (Garth Ennis), HBO Watchmen (Alan Moore). Det var väl så dags för Gaimans John Blund.
Till skillnad från de ovannämnda är ändå The Sandman trogen sitt grafiska romanstoff; här finns inga politiska vindflöjelsmarkörer som anspelar på metoo och black lives matter. The Sandman nöjer sig med en grundmurad tilltro till humanismen; likt många andra Gaiman-alster är det (med)mänskligheten som står i centrum. Jag inbillar mig till och med att jag känner igen vissa bildrutor från den ursprungliga Sandman-serien, innan Gaiman slutade som manusförfattare år 1996.
Det är inte alltigenom lyckat. Borta är pappersseriens grovhuggna, svartdominerade estetik à la Dave McKean. The Sandman satsar på polerat och färggrant, när drömmarna dyker upp är de uppenbart datoranimerade. Det och faktum att man försöker ta sig an en femtedel av en sjuårig följetong av grafiska romaner gör att The Sandman stundvis för tankarna till nittiotalets lördags-tv, typ Xena – Krigarprinsessan eller Hercules: The legendary journeys. Det blir lite billigt ibland, lite "i dagens avsnitt möter vi X".
Ständiga omstarter
Så var det förvisso i den grafiska Sandman, det kan rent av vara en del av Gaimans sagoinspirerade berättarteknik. I albumen besöker drömkungen Morpheus olika superhjältar, träffar Shakespeare, tar en rundtur som katt i en T.S. Eliot-lik avstickare, träffar Satan – det är så läsaren förstår vidden av vad det innebär att vara Morpheus, även kallad Dream. En antropomorf dröm klädd i Gaimans svarta jeans och paletå.
Greppet gör sig bara inte lika bra på skärm där dylika avskärmade episoder lätt kräver omstart. Så fort Morpheus tagit sig an den tragiskt rubbade John Dee (David Thewlis) vars drömmar sett till att en diner blivit en skådeplats för såväl orgier som självmord avslöjas nästa intrig. Som tittare är det svårt att stanna upp och ta in det som hänt. Nästa avsnitt börjar om femton sekunder.
På sätt och vis är det som om The Sandman-serieromanerna,
som hör till de mest ansedda av sitt slag, påvisar styrkan i det tryckta mediet och bristen i det strömmade. Jag skulle inte bli överraskad om tittare som inte bekantat sig med de grafiska originalen blev lite bortkollrad.
Erotik och barnasinne
Med det sagt finns det både obehagliga och roliga timmar av nät-tv här. Gwendoline Christie gör en fin tolkning av Lucifer som ordsparras med Morpheus i Helvetet, mardrömmen Corinthian (Boyd Holbrook) är charmig och övertygande då han förespråkar mord som konstform. Dessutom skildras ett briljant seriemördarkonvent med panelsamtal som skulle passa vilken bokmässa som helst.
För den som suktar efter superhjälteserier hör The Sandman till de bättre. Inte lika lågmält slagkraftig som Watchmen (2019) eller dansant och dråplig som Peacemaker (2022) men väl värd den som vågar sig på Gaimans karaktäristiska blandning av erotik och barnasinne.