Vi kan inte längre blunda för vårdarbristen

Vårdarbristen har diskuterats mycket nu. Under sommaren har vårdarbristen konkretiserats i och med att flera sjukhus, vårdcentraler och andra enheter inom hälsovården har haft brist på personal.

Det känns som om vårddiskussionen hamnat i en ond spiral. Som beslutsfattare på lokal och regional nivå menar jag att vi måste stanna upp och ta till konkreta åtgärder för att förbättra situationen. Vi vill värna om vårt välfärdssamhälle, det är en av de finaste sakerna vi har. Utan vårdare och vårdpersonal lyckas det ändå inte. Ibland har tacket till vårdarna varit ett tackkort vilket är rent ut sagt förnedrande.

Jag har under sommaren fått respons från vårdpersonal som slutat i branschen. Oftast har också den närmaste ledningen förståelse för att en vårdare vill byta bransch. Det här beskriver ganska bra situationen inom vårdsektorn just nu.

Varje dag jobbar flera enheter underbemannade. Det här har dessutom redan pågått en längre tid.

Det första man som beslutsfattare bör göra är att inse hur stor utmaningen är. Coronaepidemin har också under sommaren visat att den kommer att belasta vården framöver. Trots att läget är bättre än på länge väcker det här oro.

Problemen är så stora att vi inte kan lösa dem med några enkla åtgärder. Det kommer att krävas förbättringar i ledarskap, vi måste ge möjlighet till mer flexibilitet på arbetsplatsen, och vi behöver fler studieplatser. Därtill bör lönefrågan lösas, och där litar jag på att arbetsmarknadsparterna hittar en hållbar lösning som ökar uppskattningen för vårdarbetet. Samtidigt ska vi dra nytta av ny teknologi för att underlätta läget.

De nya välfärdsområdena står inför en stor utmaning men det är inte bara välfärdsområdena som kan lösa problemen. Det krävs vilja också från statsmakten och ett gott samarbete mellan intresseorganisationer och utbildningsenheter.

När välfärdsområdena gör upp sin första strategi är det viktigt att alla funderar på hur man kan stärka personalens välmående. De ekonomiska resurserna är knappa men utan vårdare har vi ingen vård.

Orsaken till att vårdreformen gjordes var just för att vi nu ska våga ändra på strukturer och göra saker bättre. Nu handlar det om att våga ta tag i problemen. Det vill jag se till att vi gör i västra Nyland och HUS men också i alla andra områden, inklusive Helsingfors stad.