Sluta glorifiera fylleri

Statsministern får supa sig full om hon vill – men att presentera det som något alla gör och behöver är sorgligt, skriver chefredaktör Erja Yläjärvi

Först av allt ett klargörande: Var och en av oss har rätt att festa, och var och en av oss har rätt att göra det privat om man så vill. Även statsminister Sanna Marin.

När det sker delvis offentligt – Marin festade loss berusad inte bara i en privat lägenhet utan också på nattklubben Teatteri i Helsingfors – och när det gäller den allra högsta statsledningen följer dock oundvikligen en samhällsdebatt.

Det är onödigt att debattera hur berusad en finländsk minister får vara – och hur ofta – för att kunna sköta sitt jobb ordentligt. Marin har varit en kompetent statsminister och hennes festande förtar inte på något sätt det faktum att hon garanterat har jobbat mycket mer med svårare frågor än de flesta av oss. Inget tyder heller på att hon inte kan jobba professionellt framöver under den kommande hösten.

Men diskussionen kring Marins alkoholvanor håller på att bli lätt märklig. Det är många som stenhårt försvarar hennes rejäla konsumtion av alkohol som något helt normalt. Som om alla ibland behöver supa sig fulla för att ”nolla” läget eller stå ut med livets krävande situationer.

Att idealisera sådant är sorgligt. Alla finländare har verkligen inte enbart goda erfarenheter av föräldrar som kommer hem berusade, av sin egen partner som inte kommer hem alls, eller av hur partnern beter sig efter för många öl. Många ångrar sina egna fyllekvällar senare när de inser hur de betedde sig. Och enormt många kämpar med alkoholberoende och försöker ta en dag åt gången utan alkohol.

Alkohol är en laglig drog som vi alla får konsumera utan att bli föremål för moraliserande, och många klarar av det utan problem. Samtidigt är det ett genuint protycker blem för många, som sociologen och riksdagsledamoten Anna Kontula påpekade på Twitter. Det finns inget som helst behov av att aggressivt försvara eller idealisera supande som något som ”alla gör”.

Att vi länge har haft ett samhällsklimat där de som tackar nej till alkohol tvingas försvara sitt beteende – ofta också på arbetsplatser – mera än de som är för fulla, är inte positivt. Att säga detta högt är inte orimlig kritik mot statsministern eller dem som väljer att konsumera stora mängder alkohol.

Sanna Marin gör inte heller sig själv en tjänst när hon vägrar reflektera över sitt beteende med alkohol. Hon tänker fortsätta så som hon är, och festa om hon vill. Det har hon i och för sig rätt till och hon behöver inte skämmas för det. Men lite ödmjukhet skulle inte skada, att ens antyda att hon förstår också dem som inte nödvändigtvis att det hon gör är enbart coolt.

På samma sätt är det lätt marginaliserande för andra 36-åringar att offentligt presentera ett ytterst privilegierat sätt att festa – där man har permanent tillgång till både pengar och barnvakt – som ett ”vanligt” liv. Det är det inte, även om statsministern själv förstås har ett intresse av att presentera det så.

En 36-åring är inte ung, och många småbarnsföräldrar i den åldern kämpar med lågavlönade och osäkra jobb, sjuka föräldrar och sömnlösa nätter av helt andra orsaker än vilda fester. Många ensamstående föräldrar kan inte komma hem fulla klockan fem på morgonen. Även när de går på fest vill många föräldrar inte bli berusade, för att vid behov kunna ta hand om sina barn även mitt i natten. Ytterst många unga människor idealiserar inte alls berusning, i själva verket har de ungas alkoholkonsumtion minskat kraftigt.

Självklarheter, men något som nu lätt glöms bort i diskussionen kring Marin.

Vi behöver inte moralisera och vi borde snabbt gå vidare till att diskutera helt andra frågor i samhället. Men de som nu enbart försvarar Marins beteende och inte ser några problem alls borde fundera ens en liten stund på vilken slags livsstil de då inte försvarar när de så innerligt vill försvara just Marins sätt att festa. Statsministern är alltid en offentlig förebild för hela landet, oavsett om hon vill det eller inte.

Vi vill verkligen inte heller gå tillbaka till Kekkonens tid, då alla problem kring alkohol sopades under mattan, då politiker aktivt skyddades från dess följder och då till exempel kvinnornas roll i samhället var en helt annan. Det var inte en bra tid och vi ska vara glada för att den är bakom oss.