Den politiska polariseringen går inte mellan bubblorna utan korsar dem
En ny bok tecknar ett annorlunda porträtt av Finland och visar att "hårt arbete" är en värdering som står högt i kurs i många bubblor. Men att flit och duktighet är så centrala delar av finländarnas självförståelse är inte nödvändigtvis en positiv sak, skriver Nora Hämäläinen.
Det ses idag som en typ av självklarhet att vi lever i ett allt mer polariserat samhälle, att vi stänger in oss i mediala och sociala bubblor där vi har allt mindre förståelse för hur andra grupper lever och tänker. Det här är också den retoriska utgångspunkten för boken Kahdeksan kuplan Suomi: Yhteiskunnan syvät tarinat (ungefär: De åtta bubblornas Finland: Samhällets djupa berättelser) som nyligen utkommit på Gaudeamus. Med avstamp i Arlie Russell Hochchilds begrepp om samhällsgruppers ”djupa berättelser” frågar bokens författare hur människor i olika positioner i dagens Finland ser på sin situation, sin framtid, sitt arbete och samhället i övrigt.
Boken är ett resultat av ett projekt finansierat av Finlands Akademi (Tackling Biases and Bubbles in Participation), där fler forskargrupper har intervjuat personer i arbetsför ålder i olika delar av landet. De tio kapitlen mellan inledning och avslutning täcker åtta grupper: höginkomsttagare, den urbana medelklassen, pappersbrukens välavlönade men allt mer prekära arbetare, företagare, företagare med invandrarbakgrund, glesmånga bygdens invånare på avfolkningsorter, lågavlönade arbetare inom servicesektorn, och förorternas låginkomsttagare.
Man medvetet undvikit att tala om samhällsklasser, vilket är befogat med tanke på att de olika situationer dess grupper befinner sig i inte enkelt kan placeras in i en klassfördelning. Urvalet är inte ämnat att vara heltäckande, utan ämnat att illustrera olika aspekter av näringslivets strukturomvandling.
Åtta grupper
Höginkomsttagarna i denna bok innefattar chefer och sakkunniga med en inkomst på 5 000-15 000 euro. De verkligt rika har här uteslutits eftersom de redan behandlats inom projektet i form av Anu Kantolas och Hanna Kuuselas bok Huipputuloiset: Suomen rikkain promille (Vastapaino: 2019).
Denna avgränsning förklarar ganska långt det som Kantola framhäver i kapitlet: att höginkomsttagarna är så vanliga. De bor i flärdfria egnahemshus eller parhus i lugna småhusområden där man känner grannarna vid hundarnas namn. De är nöjda skattebetalare som är tacksamma för välfärdsstaten och känner solidaritet med den offentliga sektorns lågavlönade anställda. De utmärks inte av extravagant konsumtion. Den främsta statusmarkören är en vänlig, positiv och till synes ostressad framtoning trots de tajta scheman och den i princip obegränsade arbetsinsats som tycks förväntas i gengäld för deras höga löner. De är alltså identitetsmässigt ett högavlönat skikt av medelklassen, individer som tack vare sin bakgrund, sitt yrke eller sina personliga förmågor har landat på en högre inkomstnivå. Den främsta värderingen är hårt arbete.
Den urbana medelklassen landar på båda sidor om den finländska medianinkomsten (på 2 919 euro) och innefattar den offentliga sektorns utbildade men relativt lågavlönade personal inom vård och omsorg, högutbildade sakkunniga, samt en del traditionella arbetaryrken som lastbilsförare och lagerarbetare. Trots den heterogena sammansättningen framhäver de intervjuade hårt arbete, sparsamhet, ordentlighet och satsning på familjen och barnens behov. En del har gjort en klassresa uppåt genom utbildning, en del har trots utbildning gjort en klassresa nedåt och berättar om korta arbetskontrakt och osäkerhet.
Pappersarbetarna representerar den traditionella industriella arbetarklassen med hög facklig organisationsgrad och en stark identifikation med yrkesrollen, samtidigt som de sett många samarbetsförhandlingar och vet att deras arbete snart kan göras av maskiner eller av billigare arbetskraft i Asien.
Företagarna innefattar såväl låginkomsttagare inom service som personer med många anställda och en månadsinkomst i den högsta inkomstdecilen. Förhållandet till välfärdsstaten är bland dem mer antagonistiskt än i de tidigare grupperna. Man upplever skatter och avgifter som betungande samtidigt som man anser att välfärdsstaten inte levererar. Misstänksamheten mot arbetsskygga ”fripassagerare” är mer närvarande. Samtidigt upprepas här vikten av hårt arbete som moraliskt påbud och som livsstil.
Framställningen av invandrarföretagarna skiljer sig på intressanta sätt från motsvarande grupp inom majoritetsbefolkningen. Även om har valt företagsamhet som bana på grund av svårigheter att få andra jobb och talar om en ihållande känsla av utanförskap trots många år i Finland, är tonen positiv: samhället framstår som tryggt, laglydigt, fritt från korruption och relativt jämlikt, med tillgång till grundläggande samhällsservice för alla.
I den sjätte gruppen, glesbygdens invånare, får fokuset på hårt arbete vika undan till förmån för andra frågor. Teman som kommer upp är: kärleken till hembygden, flyttrörelsen mot tätorter, höjda bensinpriser som gör vardagen allt ohållbarare och en upplevd brist på politisk representation
Servicesektorns låginkomsttagare (kockar, servitörer, personal inom handeln) beskriver en verklighet där hårt arbete värdesätts samtidigt som det egentligen inte hjälper dem framåt. Så kallade atypiska arbetsförhållanden med ofrivillig deltid, oregelbunden arbetstid eller växlande antal arbetstimmar per månad är mer regel än undantag och många tvingas förlita sig på bostadsstöd och andra bidrag för att få det att gå ihop. Samtidigt är arbetet fysiskt tungt och få tänker
sig att de kommer att kunna fortsätta med det till pension. Den fackliga organisationsgraden låg, brott mot fackliga avtal och arbetslagstiftning är vanliga, och kunskapen om och viljan att hålla på sina rättigheter som arbetstagare varierar.
Förorternas låginkomsttagare är också en heterogen grupp som närmast förenas av en vetskap om man inte tillhör den breda medelklassen. Som snuttjobbare inom lågavlönade yrken, ensamstående föräldrar med låga inkomster, arbetslösa, personer med svårigheter att få in en fot på arbetsmarknaden, är de beroende av bidragssystem som är svåra att navigera med växlande inkomster. Här finns erfarenheter av osakligt bemötande från arbetsförmedlingen, socialtjänsten, och till och med barnens skola – upplevelser av att inte kunna göra och vara rätt i samhällets ögon.
Besatta av duktighet
Det inledande intrycket en lång bit in i boken är att finländare (inklusive invandrare) är besatta av arbete och hävdar sitt samhälleliga berättigande genom hur mycket de jobbar. Först i slutet av boken redogörs det närmare för hur forskningen har gjorts och här framgår att materialet består av semistrukturerade temaintervjuer där just frågor om arbetsliv och utkomst stått i centrum. Författarna noterar här även att den valda metoden lämpar sig bäst för att få fram människors upplevelser och värderingar samt hur de resonerar kring dessa. Det hade varit befogat att skriva mer om metod och utgångspunkter redan i inledningen, eftersom dessa i hög grad förklarar den typ av svar man har fått. De kapitel för vilka man även använt sig av långvarigare etnografiskt arbete, det vill säga följt med gruppernas liv i vardagen, ger en rikare bild av personernas livsvillkor och värderingar.
Vad vi får i merparten av kapitlen är starkt internaliserade normer kring arbete, som de intervjuade tolkar från sina egna utgångspunkter. De olika gruppernas erfarenheter skiljer sig åt, men deras värderingar framstår som nästan förvånansvärt lika. Förvisso har är medelinkomsttagarna i viss mån misstänksamma mot bidragsberoende och de bidragsberoende är övertygade om att medelklassen inte förstår deras omständigheter. Men även den senare gruppen betonar arbete, ordentlighet och att reda sig själv.
Låginkomsttagaren Petra illustrerar till exempel sin sociala position med hur hon kom till föräldramötet i fläckig arbetsoverall när de andra mammorna hade ”fodralklänningar”, och betonar att hon aldrig går till socialen för att söka utkomststöd även om hon har rätt till det.
Det är svårt att i materialet få syn på de utannonserade bubblorna eller identitetsbärande ”djupa berättelser” som tydligt skiljer sig från andra gruppers dito. Den politiska polariseringen syns inte heller som skiljelinjer mellan de intervjuade grupperna. Medelklassen ser röstande som en medborgarskyldighet, men är politiskt blandad och delvis rörlig. Pappersarbetarna är vänster på grund av den fackliga aktiviteten. Även bland höginkomsttagarna har vänstern ett stadigt fotfäste. Bland servicearbetarna är många apolitiska och individualistiska. Glesbygdens folk och låginkomsttagarna ser sig som bortglömda och en del låter bli att rösta som en medveten protest. Här finns grogrund för populism, men många ser också Sannfinländarna som ett borgerligt parti som inte driver låginkomsttagarnas intressen. I den mån det finns en politisk polarisering korrelerar den inte med socioekonomiska grupper utan genomkorsar dem.
Den stora skruven
Ett mer lyckat grepp att karakterisera samtiden kommer i den avslutande kapitlet där Kantola talar om ”den stora skruven” som spänns åt i vårt samhälle, så att alla grupper upplever sig mer eller mindre pressade. En del måste klara sig med allt mindre pengar, andra måste arbeta mera, en tredje grupp bereder sig på följande runda av samarbetsförhandlingar, en fjärde tvingas bort från den hemort där deras meningsfulla sammanhang finns.
De olika formerna av press skapar en gemensam känsla av bristande kontroll över det egna livet och minskar på solidariteten med andra grupper. Då den samhälleliga förändringen och näringslivets strukturomvandling ständigt presenteras som mer eller mindre oundvikliga processer, har många svårt att se politiken eller facklig aktivitet som genuina kanaler för påverkan.
Om den upplevda pressen är konstant, behöver den inte vara särskilt hård för att låsa fast människor i utsiktslös fatalism. Den flit och duktighet som utgör en viktig gemensam del av den finländska självförståelsen gör inte saken bättre. En arbetstagare som gärna pressar sig till det yttersta och villigt anpassar sig till förändringar bidrar lätt till ett samhälle där vår förmåga att tillsammans förbättra våra omständigheter försämras, och där fler slås ut från arbetsmarknaden samtidigt som andra förväntas prestera allt mer.
Det finns en risk att boken som helhet bekräftar och förstärker den här duktigheten i stället för att belysa den i de bredare livssammanhang där den kommer till uttryck, och där ett bredare spektrum av värderingar och önskemål (mer eller mindre artikulerade) formar människors liv. Ansatsen att återge en adekvat bild av människors självförståelse är värdefull, men den kvistiga frågan är vilka delar av deras självförståelse man kommer åt genom att tala med dem om arbete och utkomst.