Hundra dikter visar på kontinuiteten under en diktares liv
Det huvudsakliga ämnet som genomsyrar Seamus Heaneys produktion är platsens poesi. Det är tjugo år sedan ett urval av hans dikter senast utgavs på svenska, och med den aktuella samlingen kommer åtskilliga som aldrig översatts förut och en fyllig kommentardel som bonus.
Seamus Heaney
Hundra dikter
(100 Poems) Översättning, förord och kommentarer: Tommy Olofsson
Natur & Kultur 2022
Sankt Kevin hette ett irländskt helgon som levde på 500-talet. Det berättas att han en gång stod på knä och bad med armarna utsträckta som ett kors, då en koltrast slog sig ner på honom, började bygga bo där och la ägg i hans hand.
Författaren Seamus Heaney, som återgav legenden i sin Nobelföreläsning 1995, fortsatte: ”Kevin stod kvar, överväldigad av medlidande och tvingad av sin tro att älska livet i alla skapade varelser, stora som små, och han höll sig orörlig i timmar och dagar och veckor med handen utsträckt, ända tills äggen kläckts och fågelungarna fått vingar […]”
Heaney är den förste att medge att detta lätt låter sig läsas som en allegori över kristen kolonialism av en hednisk, mer ”ursprunglig” plats. Men det handlar i sammanhanget förstås också om poesins predikament, med inskrivna dygder såsom tålamod, uppoffrande, koncentration och förmåga att på en gång hörsamma naturen och ledas av sitt ideal.
Nobelföreläsningen avslutar essäsamlingen Dit man hör (1996): läs den, eller läs om den. Vill man fördjupa sin kännedom om Heaneys poetik med biografiskt stoff rekommenderas Dennis O’Driscolls Stepping Stones. Interviews with Seamus Heaney (2008).
Gedigen och känslig översättning
Men nu gäller det Hundra dikter, ett av Heaneys familj sammanställt urval, som tolkats av poeten, kritikern och litteraturprofessorn Tommy Olofsson. Seamus Heaney (1939–2013) – född i grevskapet Derry i Nordirland, sin generations kanske mest ansedda poet på engelska språket, Nobelpristagare 1995 – finns förstås sedan tidigare på svenska, i flera utgåvor. Men den senaste kom för tjugo år sedan och med Olofssons presentation får vi dels förbättrade versioner av vissa dikter och dels åtskilliga som aldrig översatts förut. Och, inte minst välkommet, en fyllig kommentardel. Om tolkningarna kan visserligen sägas att man ibland saknar något – som väl helt enkelt är den där frekvensen som bara finns i originalet – och att särskilt den försåtliga pratsamhet som förekommer hos Heaney är vansklig att rädda från engelskan. Det är ett mycket gediget och känsligt arbete likafullt.
Platsens poesi är central
Hundra dikter spänner från debuten 1966 med Death of a Naturalist till Human Chain (2010) – och rentav lite längre, för boken avslutas med en dikt som aldrig kom med i någon samling och som man tror är den sista poeten skrev: ”I takt med tiden”.
I de tidigare nämnda intervjuerna talas mycket om Heaneys utveckling: vilka impulser han fick och hur han förändrades. Men kontinuiteten är lika central, och det är den man slås av i poesin.
Heaneys stora ämne är platsen: landskapet han föddes in i; dess natur, språk, myter, traditioner och befolkning. Platsens poesi, det har sagts förut men bör inskärpas, handlar förstås inte om hembygdsdikt i någon enkel mening. Varje plats hyser sin inversion; platsen måste avläsas på visst avstånd, i tid eller rum. Dess resonans ropar på en specifik form, en röst. Det finns ett drag av rekonstruktion i Heaneys blick, och det är helt i sin ordning att han hade ett starkt intresse för arkeologi. Hans dikter om mosslik som Tollundmannen (i Danmark, märk väl) hör till de mest berömda och ingår förstås i Hundra dikter.
Spänningsfält, också politiska
Tekniskt sett präglas Heaneys poesi av en sorts oavgjord men fruktbar dragkamp mellan tal och vers eller, för att återknyta till Sankt Kevin och koltrasten, ursprungligt och bearbetat. Dragkamp eller kanske hellre samarbete. I alla fall hävdade Heaney att ”det naturliga tonfallet är en stilistisk erövring”. Det finns i hans rader en blandning av ömsinthet och fasthet, och en effektiv kontrastverkan mellan innehåll (ofta död, våld, sorg) och ett nästan lekfullt bildspråk:
Grus från floden. Det var så allting började.
Högsommar. Metarens motorcykel ligger i vägrenens växtlighet, som en fallen riddare vars ande vi nyss hade frågat: ”Nappar det?”
Till ovan berörda spänningsfält hör förstås också den segdragna nordirländska konflikt mellan katolskt och protestantiskt som var som mest våldsam just under den period Heaney steg fram på parnassen.
Heaney hade alltså själv katolsk och – som man sa – nationalistisk bakgrund (i motsats till protestanterna, som var unionister) och det fanns aldrig någon tvekan i vad han ansåg om britternas övervåld. Men han tyckte lika illa om IRA:s terror, och han hävdade envist, dock utan att smita från problemet, att ju mer tvärsäkert en diktare tar ställning i en politiskt komplex fråga, desto sämre blir han/hon som diktare.
Saken är därmed förstås inte utredd, men för att åtminstone komma i mål här – läs Heaneys poesi.