Vem hjälper svenskarna att förstå sitt eget språk?
Grunda en digital kunskapsbank som kan hjälpa sverigesvenska språkbrukare att tala och skriva korrekt om Finland, föreslår Fredrik Sonck.
Svenska ljudboksuppläsare har ofta problem med att läsa finlandssvenska böcker. Ortsnamn som Esbo, Borgå och Träskända uttalas som "Ees-boo", "Borjå", och "Träschända" medan romanpersoner med namn som Sanna-täti och Sota-Simon kan få heta Sanna-tetti och soota-Simon.
Den här problematiken uppmärksammar Svenska Yle förtjänstfullt i en artikel 16.8 och som finlandssvensk läsare är det lätt att himla lite med ögonen.
Johanna Hansen, förlagschef på Bonnier Audio, säger att man har rutiner för uttalskoll både före, under och efter inläsningen av en ljudbok. Det är inte helt lätt att tro på, i varje fall verkar rutinerna brista rejält emellanåt. Esbo (som omnämns flera gånger i Johanna Holmströms nya novellsamling) är ju heller inte någon anonym byhåla, utan en nordisk storstad, med sina dryga 300 000 invånare närmast jämförbar med Malmö, Sveriges trea, och långt större än Uppsala, Sveriges fyra.
Att ta redan på hur det tvåstaviga, helsvenska ortnamnet uttalas kan inte var så svårt. Och om någon invänder att Esbo är en relativt okänd ort på grund av sin korta historia som stad, kan man kontra med att medeltidsstaden Borgå under merparten av sin existens varit del av Sverige.
❞ Särskilt överraskad är man ändå inte. Dessvärre är svenskars kunskaper om Finland ofta helt rudimentära, en del vet inte ens om att det finns en svensk språkminoritet i Finland.
Det med andra ord lätt att hålla med författaren Monika Fagerholm som till Svenska Yle säger att de felaktiga uttalen känns som ett osynliggörande. Intuitivt förstår man ju också att motsvarande fel knappast skulle drabba en stad med ett engelskt namn, inte ens om uttalet var lite kryptiskt, som i fallet med Leicester.
Särskilt överraskad är man ändå inte. Dessvärre är svenskars kunskaper om Finland ofta helt rudimentära, en del vet inte ens om att det finns en svensk språkminoritet i Finland. Håller vi oss på geografins område är det inte heller ovanligt att i svenska publikationer stöta på ortsnamn som Tampere, Oulu och Pori även om det finns gamla och ytterst väletablerade svenska namn på städerna i fråga.
Som sådan är okunskapen förbrukare stås sällan illvillig – alla har vi pinsamma vita fläckar i vår allmänbildning. Men det finns också okunnighet av det envetna slag som man tenderar att uppfatta som lite arrogant om man är föremål för den. En del svenskars kunskapsluckor om Finland ger ungefär samma intryck som man får av amerikaner som inbillar sig att Afrika är ett land, men inte kan peka ut det på en världskarta. (Kanske har det historiska orsaker? Min personliga och högst ovetenskapliga teori är att svenskar och amerikaner delar ett nationellt självförtroende som är så grundmurat och fritt från mindervärdeskomplex att man ibland lägger sig till med ett bekvämt ointresse för omvärlden).
Särskilt bekymmersamt är det förstås med professionella språksom inte har koll på rätt och fel och som, ännu värre, slarvar med att ta reda på det de inte vet. (Som väl är utlovas nu i alla fall en korrigerad inläsning av Holmströms noveller).
Vad okunskapen än beror på, är frågan förstås vad man kan göra åt den. Själv funderar jag på om det inte vore dags att vända lite på språkvårdssteken. Ofta då vi tala om "svenskan, Finland och Sverige" är den underliggande agendan att göra finlandssvenska språkbrukare medvetna om vilka ord och uttryck som inte är allmänt gångbara eller förståeliga i Sverige.
Men nog skulle det också finnas goda anledningar att grunda en lättillgänglig digital kunskapsbank som uttryckligen riktar sig till sverigesvenska språkbrukare: ljudboksuppläsare, journalister, redaktörer och språkintresserad allmänhet.
Förutom en förteckning över Finlands svenska namn och ortsnamn samt deras uttal, finns det ett uppenbart behov av en liten uttalsskola för finska namn, ord och lånord, samt en guide till våra vanligaste finlandismer och deras betydelser och uttal.
Vem tar koppi på den här idén? (ta koppi, finlandism, uttalas ta kåppi, motsv. standardsvenskans ta lyra, fånga (upp), i överförd bemärkelse åta sig att fixa).