Val med förändrade partier
Den svenska valrörelsen är i full gång. I kampen om väljarna och därmed regeringsmakten ser det mesta ut som vanligt: utspelen duggar tätt och tonläget är uppskruvat. Men även om det på ytan ser ut att vara en vanlig valrörelse har det svenska politiska landskapet förändrats på ett minst sagt dramatiskt sätt under senare år.
Socialdemokraterna i Sverige har accentuerat sin redan tidigare pragmatiska profil. Partiets motståndare menar att Socialdemokraterna gör vilka eftergifter som helst för att få behålla regeringsmakten. Men med ett försvagat väljarstöd har partiet knappast haft något val.
Vänsterpartiet har upphört med sin marxistiska retorik och är numera fokuserade på realpolitik. Vänsterpartiet är inte heller längre något lojalt stödparti till en socialdemokratisk regering som utan att kräva inflytande för sitt stöd numera gör just det, och partiet har onekligen fått inflytande.
Även Miljöpartiet har blivit ett parti som tonat ned plakatpolitiken till förmån för realpolitiskt inflytande. I motsats till Vänsterpartiet, som fått ökat väljarstöd, har dock detta kostat på rejält och Miljöpartiet riskerar att åka ur riksdagen. Det svaga opinionsstödet framstår som särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund av klimatkrisen.
På den högra sidan har Moderaterna lämnat den liberala invandringspolitiken partiet bedrev under Fredrik Reinfeldt och tävlar nu med Sverigedemokraterna – ett parti Moderaterna nu samarbetar med – om att vara det mest restriktiva partiet när det gäller invandringen.
Centerpartiet, som under den förre partiledaren Maud Olofsson var navet i den borgerliga alliansen, har nu lämnat borgerligheten och meddelat att partiet vill regera tillsammans med Socialdemokraterna. Partiledaren Annie Lööfs uttalade målsättning har varit att Centerpartiets ska vara ett 20-procentsparti men är nu i ett så prekärt läge att partiet riskerar att åka ur riksdagen.
Liberalerna var till för någon månad sedan helt uträknade efter att under lång tid ha haft så låga opinionssiffror att de knappt varit mätbara, men har sedan Johan
Pehrson valdes till partiledare i början av april gjort en remarkabel upphämtning och tycks gå mot ett sensationellt bra valresultat. Detta efter att ha återvänt till den borgerliga sidan efter att partiet lämnat det så kallade Januariavtalet, alltså det avtal Liberalerna och Centerpartiet ingick med den dåvarande röd-gröna regeringen efter förra valet.
Kristdemokraterna går för första gången på många år in i en valrörelse på någorlunda säker mark. Partiet har sedan valet 2018 legat stabilt och med god marginal över fyraprocentsspärren. Partiledaren Ebba Busch är en utpräglad kampanjpolitiker och har en förmåga att med hjälp av oväntade och inte sällan populistiska utspel ständigt hamna i debattens centrum. Skillnaden mot den tidigare partiledaren Göran Hägglund kunde i det avseendet inte vara större.
Efter att ha varit ett utpräglat pariaparti har Sverigedemokraterna under de tre senaste åren steg för steg accepterats som en nästan fullvärdig samarbetspartner av Moderaterna och Kristdemokraterna, och även Liberalerna har nu
deklarerat att partiet kan samarbeta i sakfrågor med Sverigedemokraterna. Den förändrade synen på Sverigedemokraterna är en konsekvens av att detta parti har genomgått en mognadsprocess och rensat ut rasistiska företrädare, men också av att de tre borgerliga partierna kommit att ansluta sig till en mer restriktiv invandringspolitik och i ökad grad börjat adressera frågor som är kopplade till det mångkulturella samhällets problem, särskilt den allt grövre gängkriminaliteten och framväxten av så kallade parallellsamhällen.
På den högra sidan finns därigenom ett tydligt regeringsalternativ.
I det förändrade politiska landskapet har en parlamentarisk turbulens uppstått under de två senaste mandatperioderna och den förefaller att tillta snarare än avta.
Kampen om regeringsmakten äger rum med andra förtecken eftersom de partikonstellationer som denna kamp står emellan är minst sagt oense inbördes.
Den blockpolitik som länge var någonting kännetecknande för Sverige upphörde visserligen i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Men de låsningar som följde med den cementerade blockpolitiken har inte försvunnit, snarare har de nya konflikter som uppstått kring invandring och integration resulterat i ännu mer låsta positioner. Förutsättningarna att skapa stabila majoriteter och handlingskraftiga regeringar har därmed minskat.
Valutgången framstår i detta val som mer svårbedömd än någonsin. De tätt duggande opinionsmätningarna visar att det är extremt jämnt mellan de båda regeringsalternativen.
Magdalena Anderssons första halvår som statsminister har varit lyckosam ur opinionsmässig synvinkel. Statsministerns förtroende är skyhögt och Socialdemokraterna har därför valt att försöka göra det förestående riksdagsvalet till en sorts presidentval. Högeroppositionen har däremot trumf på hand när det gäller de sakfrågor som står i förgrunden: brottsligheten, integrationsproblemen, inflationen, skolkrisen, sjukvårdsköerna och den krackelerande infrastrukturen – samhällsproblemen är många och uppenbara. Många väljare anser att det har blivit sämre och ser pessimistiskt på framtiden.
Svenskarnas Mood of the nation är med andra ord inte sådant att den socialdemokratiska regeringen borde kunna förvänta sig att bli omvald. Att man i det läget lyfter fram den populära statsministern som en samlande ledargestalt för landet i en tid som präglas av osäkerhet som en följd av kriget i Ukraina – och därtill försöker rikta väljarnas blickar mot att det regeringsunderlag som utgör alternativet baseras på stöd från Sverigedemokraterna – är inte så konstigt.
Oavsett om det blir Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson som blir statsminister efter valet kommer det med all sannolikhet att även i fortsättningen vara rörigt i svensk politik.
Högeralternativet må ha en samsyn om brottsbekämpning och energipolitik men härbärgerar betydande ideologiska motsättningar, framförallt mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna.
Inom den socialdemokratiskt ledda regeringskonstellationen ryms också betydande spänningar. Centerpartiet vill ingå i en socialdemokratisk regering, men bara om denna regering driver en borgerlig politik. Och Vänsterpartiet ska hållas kort: ingen regeringsmedverkan och inget budgetsamarbete.
Detta är naturligtvis verklighetsfrämmande krav. Vänsterpartiet har under den nya partiledaren Nooshi Dadgostar visat att partiet inte längre är en dörrmatta åt en socialdemokratisk regering. Tvärtom är partiet inte främmande för att fälla regeringen om det inte får inflytande.
Sverige har länge haft en politisk kultur som kännetecknats av samarbete. Vad vi sett under de båda senaste mandatperioderna är att denna samarbetskultur eroderat vilket periodvis har lamslagit det politiska systemet. Det har blivit svårare att bilda regering, och det har blivit svårare att regera för den regering som till slut har kunnat bildas. Under de senaste åtta åren har regeringens budget vid tre tillfällen röstats ned i riksdagen, förre statsministern Stefan Löfven avsattes två gånger (men återvaldes vid båda tillfällena) och flera av regeringens propositioner har röstats ned i riksdagen.
Den parlamentariska principen som är stadfäst i grundlagen bygger på att regeringen ska åtnjuta riksdagens förtroende. Så länge inte allvarlig motsatsställning uppkommer mellan riksdag och regering kan man säga att denna konstitutionella grundprincip hedras. Den utveckling som ägt rum under senare år är således problematisk ur ett konstitutionellt perspektiv. Men det finns också ett övergripande demokratiskt problem med att regeringsmakten försvagats. Ett politiskt system behöver ha en handlingskraftig regering som kan lösa svåra samhällsproblem. Och sådana saknas förvisso inte i Sverige just nu.
❞ Sverige har länge haft en politisk kultur som kännetecknats av samarbete. Vad vi sett under de båda senaste mandatperioderna är att denna samarbetskultur eroderat vilket periodvis har lamslagit det politiska systemet.