Ett underverk
Kastelholms slott på Åland utsågs nyligen till ett av Svenskfinlands sju underverk i den omröstning som Hufvudstadsbladet ordnade tidigare i somras. Kastelholm fick fyrtiosex procent av rösterna i kategorin ”historisk plats”. Dock ansåg en kolumnist i Hbl att det var galet att det åländska fästet fick denna hedersbevisning eftersom ålänningarna ju, enligt skribenten, inte ens betraktar sig som finlandssvenskar!
Slottet började byggas på 1300-talet, uppfördes som en försvarsborg och har byggts till under seklernas lopp. Det har intagits och brunnit flera gånger. När Åland upphörde som eget slottslän i mitten av 1600-talet övergavs det och fortsatte sedan att stillsamt förfalla under de följande seklerna. I slutet av 1800-talet väcktes det ur sin törnrosasömn av entusiastiska arkeologer. Då påbörjades en restaurering som pågick i hundra år. I dag står slottet som en pietetsfullt bevarad ruin. Bara Norra längan, som skyddades av ett tak och användes som magasin, hade klarat det värsta förfallet.
Där ordnas numera evenemang, senast ett nyskrivet skådespel, som till största delen utspelas på Kastelholm i mitten av 1500-talet. Ålänningarna är stolta över sitt slott som mäktigt tronar i en urgammal kulturmiljö. För hundrafemtio år sedan trodde man på fullt allvar att änkedrottning Katarina Stenbock – Gustav Vasas tredje maka - hade låtit gräva ner en silverskatt vid slottet. Det gjordes utgrävningar och det berättas att det smögs med lyktor nattetid i de åldriga ruinerna. Eftersom slottets källare länge användes som fängelse, bland annat hölls misstänkta häxor inspärrade där i slutet av 1600-talet i väntan på rannsakan och dom, har det hörts snyftningar och jämmer mellan de vittrande murarna. Man undvek att passera slottet efter mörkrets inbrott.
På Kastelholms slott har aldrig funnits något glansfullt hovliv av samma slag som på Åbo slott. Men under den tid slottet var bebott tog slottsfogden emot resande dignitärer. Det var skillnad på folk och folk. Fogden och hans gäster åt på fat av tenn och drack ur tennstop medan övriga fick sin mat serverad på trädiskar och drack öl ur trästånkor. Ölet var för övrigt av olika kvalitet, beroende på halten malt och humle. Herreölet var finast, sedan följde fogdeöl, skeppsöl, svenneöl, ämbetsöl och spisöl. På Kastelholms slott dracks i huvudsak svenneöl och spisöl. Fogdeöl förekom bara vid fogdens bord. Herreölet var uteslutande förbehållet de kungliga och deras gäster. Om mathållningen på Kastelholms slott sägs enligt en bespisningsordning från 1552 att man levde ”var dag kräseligen”.
ANN-GERD STEINBY