Hur ska idrotten få stopp på de sexuella trakasserierna?

Idrottsledarna är rörande överens om att sexuella trakasserier inom idrotten måste åtgärdas och utrotas. Men det verkar som om väldigt få av idrottsledarna är villiga att gå i spetsen i kampen för en sundare idrott.

Idrottsrörelsen och idrottsledarna måste ändra på sina värderingar, sin inställning och sin kultur för att utrota sexuella trakasserier inom idrotten. För att en förändring ska ske måste ledarna inse att det inte handlar om projektarbete utan om något som är en del av kärnverksamheten.

Thomas Blomqvist (SFP), minister för nordiskt samarbete och jämställdhet, och Petri Honkonen (C), forsknings- och kulturminister (med ansvar för idrotten), bjöd i onsdags in idrottens makthavare till ett rundabordssamtal om hur problemen med sexuella trakasserier inom idrotten ska lösas.

– Vi måste ändra på verksamhetskulturen och maktstrukturerna inom idrotten. Och så måste alla inse att jämställdhetsarbetet är en del av kärnverksamheten – inte något projekt eller en sak som en person i organisationen ansvarar för. Det är allas gemensamma ansvar, sade Henrika Backlund, generalsekreterare för centralorganisationen Finlands Svenska Idrott, under onsdagens diskussion.

– Tyvärr är det här något som inte är viktigt för alla i ledningsposition.

Backlund ringar in ett av idrottens största ledarskapsproblem: oviljan att se vikten i att skapa en bättre kultur och genom det en tryggare idrott.

”Forskning visar att det ofta krävs en miljö där denna typ av beteende tillåts passera. Denna miljö är både du och jag med om att upprätthålla, om vi inte säger till redan vid de där små sakerna. Detta gäller oberoende om vi själva utsatts, sett eller hört av andra. För det är så en sexistisk, rasistisk eller hård jargong långsamt och ibland obemärkt skapas”, skriver mångfalds- och jämställdhetsexperten Malin Gustavsson i Ålandstidningen.

För att en miljö eller en kultur ska förändras krävs en vilja, en medvetenhet och en klar plan för hur förändringen ska ske.

”För att verkligen skapa förändring krävs att hela organisationen rannsakar sig själv och att alla som befinner sig där funderar kring sin egen delaktighet i att något faktiskt kunde hända, eller att det fortsätter att hända, även om någon behövt 'gå'”, skriver Gustavsson.

Och det är just här idrotten har stora problem.

Sexism, misogyni och homofobi är en del av det vardagliga språket och machokulturen är djupt rotad i idrotten. Och ledare och tränare väljer alltför ofta att medvetet eller omedvetet blunda för problemen då de inte alltid känner igen dem eller vet vad de borde göra. Lägg till den snedvridna könsfördelningen i maktens korridorer och en ovilja att ändra på strukturerna är det lätt att förstå att utvecklingen stampar på stället och problemen kvarstår.

Ministrar och idrottsledare var och är rörande överens om att sexuella trakasserier och annat opassande beteende varken hör hemma i samhället eller i idrotten. Men då det kommer till kritan verkar det vara ytterst få ledare som vill eller vågar ta ställning i frågan och gå i spetsen för att konkret åtgärda problemen.

– Jag skriver kolumner (i HBL) och försöker lyfta fram strukturer och problem. Det gör folk upprörda, men vad gör det? Det är mitt sätt som ledare att visa att vi måste dis

kutera den sortens ärenden. Då jag vågar, vågar också andra. Det ska inte vara tabu att ta ställning, sade FSI:s generalsekreterare Backlund, som är en av föregångarna inom finländskt idrottsledarskap.

Under onsdagens diskussion lyste ledarskapet långa stunder med sin frånvaro. Det fanns några välkomna undantag. Backlund, Olympiska kommitténs vd Taina Susiluoto, Paralympiska kommitténs ordförande Sari Rautio, Et ole yksintjänstens Pauliina Lius, generalsekreterare för Kvinnoorganisationernas centralförbund Terhi Heinilä och FCEI:s generalsekreterare Teemu Japisson talade om hur de i sitt vardagliga arbete vill förändra idrotten i grunden.

Många av de övriga deltagarna, som representerade stora förbund och aktörer inom idrotten, talade hellre om att det ska vara låg tröskel för att anmäla trakasserier, hur fint det är att det finns en tjänst som Et ole yksin och att det borde vara gratis att granska en persons brottsregister.

Det är förstås viktigt att dessa saker är i skick och att den här sortens problem åtgärdas men samtidigt är det som att försöka släcka skogsbränder med en hink vatten.

Att idrottens värderingar och verksamhetskultur måste förändras i grunden verkar de flesta inte vilja acceptera.

Den här inställningen och de förminskande kommentarerna om situationen känns absurda mot bakgrunden att Finlands center för etik inom idrotten (FCEI) för knappt två år sedan presenterade en utredning som visade att var tredje kvinnlig idrottare över 16 år har utsatts för sexuella trakasserier.

Rapporten vittnade också att sexistiska och homofobiska inställningar och värderingar som är djupt förankrade i idrottens strukturer i Finland.

FCEI skrev i sin utredning att idrotten har en lång historia av homofobiska och kvinnofientliga värderingar och inställningar där pojkar och män socialiseras och fostras till tuffhet, våldsamhet och aggressivitet.

Pauliina Lius lyfte fram skrämmande fakta om Et ole yksin-tjänstens utbildningar om att förebygga sexuella trakasserier inom idrotten:

– Män deltar inte i de här utbildningarna. Det är problematiskt, sade hon.

Minister Honkonen ansåg att det är ett stort problem att män inte deltar och han sade samtidigt att männen syns för lite i jämställdhetssammanhang i samhället.

Kvinnoorganisationernas centralförbunds Terhi Heinilä satt med i den arbetsgrupp som i våras lade fram EU-kommissionens riktlinjer för en mer jämställd idrott. Målet med rekommendationerna är att få fler kvinnor med i beslutsfattande, träningsledning, att ingripa vid trakasserier och våld som kvinnor och minoriteter utsätts för i idrotten och att öka synligheten för damidrottare.

– Det är centralt att vi får in fler kvinnor i beslutsfattandet. Vi måste ha samma sorts utveckling som andra samhällsområden, sade hon i våras.

I Finland är för tillfället bara 16 procent av alla ordförande för idrottsförbund och idrottsorganisationer kvinnor.

I de flesta idrottsorganisationer är det främst männen som sitter på makten. Av de stora grenförbunden är könsfördelningen i styrelserna ytterst snäv. Ishockeyförbundet har 7 män och 1 kvinna, i fotbollen är fördelningen 5–2, i friidrotten 6–3, i skidförbundet 7–5 och på olympiska kommittén 6–7.

Också på de mindre förbunden, i klubbar och i idrottsorganisationer är männen i stor majoritet.

– Visst ska idrottsrörelsen vara orolig. Det här handlar om ett jämställdhetsproblem. Idrotten borde fundera på hur man kan göra idrotten tryggare för kvinnor och minoriteter. Utredningen visar att idrotten är en manlig värld med maskulina strukturer som stöder det ojämställda, sade FCEI-utredningens ledande forskare Annukka Lahti till HBL hösten 2020.

En organisation där könsfördelningen är jämn i de beslutande organen och där mångfald är en del av beslutsfattandet och verksamheten har bättre förutsättningar att skapa en trygg miljö för alla. Då flera bakgrunder, synsätt och egenskaper representeras blir resultatet mer inkluderande och tryggare.

Bland annat Terhi Heinilä, Taina Susiluoto och fotbollslandslagets förra tränare Anna Signeul har talat varmt för kvotering för att få in flera kvinnor i de ledande organen inom idrotten.

– Könskvotering är viktigt i det här skedet då vi ska få in fler kvinnor. Nu är det män som sitter på de ledande posterna och faktum är att de väljer in sådana som ser ut som de själva, det vill säga andra män. Om vi inte har kvotering tar förändringen för lång tid, sade Signeul till HBL redan år 2019.

Susiluoto är av samma åsikt – att kvotering är bra som en tillfällig lösning då en förändring ska fås till stånd.

– Jag var förr mot kvotering då jag tänkte att det kunde underminera min position och auktoritet, sade Susiluoto under onsdagens diskussion.

Enligt den svenska jämställdhetsexperten Sofia B. Karlsson sker inte förändring av bara god vilja och styrdokument, utan det krävs konkreta åtgärder och styrning.

– Vi väljer in män av bara farten. Det finns klara modeller av hurdana ledarna ska vara. Stereotypen är en man och det leder till problem för kvinnor som vill in i verksamheten. Men det leder också till problem för män som vill bryta stereotypin. Den manliga ledarrollen som finns och är dominerande i dag är rätt smal, sade Karlsson i en intervju för HBL 2020.

Minister Thomas Blomqvist lyfte under onsdagens diskussion fram hur han på närhåll sett hur väl det kan fungera då han berättade om hur kvotering gett önskat resultat inom kommunalt beslutsfattande i Raseborg.

– Utan kvotering hade vi inte fått in flera män i social- och hälsovårdsnämnden eller fler kvinnor i tekniska nämnden. I dag ser ingen det som ett problem. Där fungerade kvoteringen, sade Blomqvist.

Det kunde därför också ge resultat inom idrotten anser Blomqvist.

Frågan är om det finns en vilja bland idrottsledarna att ge förändringen en ärlig chans. Eller är idrottsledarna så bekväma i sina egna roller, på sina egna positioner och i den rådande verksamhetskulturen att sexuella trakasserier är ett symtom de är villiga att acceptera också i framtiden?