Angivaren, konformisterna och den skakade ukrainaren
Sofia Parland har gett upp sin möjlighet att tryggt kunna resa tillbaka till St Petersburg: "Om jag någonsin kommer att göra det igen, kommer det att vara i iskall skräck."
Kriget bröt ut den 24 februari. Samma månad började jag skriva. Jag hade inte planerat att börja skriva om kriget och Ryssland – orden bara vällde ut, jag måste skriva för att på något vis kunna bearbeta att något så katastrofalt hände.
Det var helt personliga texter som jag skrev av terapeutiska skäl, som en dagboks utrivna sidor. Texterna var ett minnesmärke för allt som gick förlorat när järnridån rullades ner mellan mina två hemländer, Ryssland and Finland. En hyllning till vad St Petersburg skulle kunna vara och ett hatbrev till vad Ryssland blev.
Strax efter det blev min första krönika publicerad i Hufvudstadsbladet där jag lade ut mina skuldkänslor beträffande Ryssland för Svenskfinland att läsa.
Till min stora lättnad blev texten positivt bemött. Redan min andra text var högst uppe på kultursidan och snart fick jag mejl, meddelanden, telefonsamtal med tack och beröm från bekanta och obekanta. Nästa gång jag deltog i en demonstration utanför Rysslands ambassad kom människa efter människa fram till mig och frågade om det var jag som var Sofia.
Det stora stödet och uppmuntran jag fick hjälpte mig att samla den kraft som behövdes för att fortsätta lägga ut mitt privatliv och mina mest personliga tankar och känslor offentligt. Trots att jag var medveten om riskerna som det medför att vara en person med ryskt medborgarskap som offentligt motsätter sig kriget och Putin. I Ryssland kan det innebära fängelsestraff att skriva om kriget. Jag har på så vis gett upp min möjlighet att tryggt kunna resa tillbaka till St PetersJag burg – om jag någonsin kommer att göra det igen, kommer det att vara i iskall skräck.
Två olika lärare uppmärksammade min första krönika i undervisningen i min skola. De slog upp min text och ett enormt porträtt av mig från tidningen på whiteboarden. Alla elever blev uppmuntrade att diskutera texten. Det var väldigt oväntat men det gjorde mig glad. Nu i augusti började skolåret och jag klev in i skolan igen. Jag såg väldigt mycket fram emot att träffa nya kurskamrater som kom utomlandsifrån. Första dagen visade det sig att den nya eleven jag satt bredvid talade engelska med rysk eller ukrainsk brytning. Jag räckte ut handen och presenterade mig på ryska, vi utbytte ett par fraser och återgick till kursarbetet. Jag skulle gärna ha fortsatt konversationen med honom, men grupphandledaren klev fram och sade att en annan kurskamrat, Herbert, skulle visa den nya eleven runt, och hjälpa honom med engelskan.
Jag blev perplex för ett ögonblick – det var ju jag som hade börjat tala med den nya kurskamraten och välkomnat honom först av alla. Varför förde grupphandledaren bort honom från mig? Var det för att jag är flicka? Eller var det för att jag är ryss?
När lektionen tog slut gick jag och satte mig för mig själv.
Och plötsligt hör jag Herbert, den nya eleven och en stor mängd av mina andra kurskamrater tala bakom hörnet. Det kommer fram att den nya eleven är från Ukraina.
– Vi har en ryss i vår klass, visste du det, va, säger Herbert åt ukrainaren.
Alla blir tysta.
lyssnar.
– Det är den där Sofia, va, visste du det?
Det sitter en flicka framför mig, hon ser både människorna bakom hörnet och mig. Hon tar ögonkontakt med mig.
Herbert fortsätter:
– Men hon är pro-Ryssland, vet du? För hon kollar på de ryska nyheterna, va. Ja, alltså, hon vill ha kriget.
Flickan framför mig ser beklagande på mig och blinkar långsamt.
Och det är tyst.
Ingen säger någonting.
Vill ha kriget.
Det är orden Herbert kastar i ansiktet på vår nya kamrat, från Ukraina.
När jag går hem funderar jag på om Herbert har svårt med läsförståelse. Eller om han försöker splittra och härska. Sedan undrar jag om det ens spelar någon roll. Sagt är sagt.
Trevligt i alla fall att det känns lite som hemma i Ryssland.
Angivaren, konformisterna och den skakade ukrainaren.