En fräsch vispning i det journalistiska getingboet
Katleena Kortesuo kommer med saklig och underbyggd kritik mot journalister och medier – ett skrå, som har betalt för att genomlysa andra, men ytterst sällan själv behöver utstå öppen granskning av sina val, misstag och sakfel.
Nej, riktigt så illa är läget inte som titeln antyder i Katleena Kortesuos bok Journalismin kuolema (Journalistikens död). Desto bättre lever författaren, även känd som mediecoach och bloggare, upp till underrubriken Mitä medialle oikein tapahtui? (Vad hände media egentligen?).
Det blir en färd genom ett medielandskap i förändring, där också redaktionerna själva tycks vara lika vilsna som sina läsare, lyssnare, tittare och godtrogna rubrikklickare. Sakligt och underbyggt levererar Kortesuo kritik mot det skrå, som har betalt för att genomlysa andra, men ytterst sällan själv behöver utstå öppen granskning av sina metodval, misstag och sakfel: journalisterna, medierna.
Medveten om den minerade marken inleder Kortesuo med bekännelsen: ”Jag var rädd för att ge ut denna bok”. Inte för reaktionen bland initierade mediekritiker, forskare och medborgaraktivister, de som inser att mediekritikens uppgift är att utveckla medierna. Utan för den svidande rekylen från fejknyhetsälskare och ”ödlemänniskor” som i sina uppfinnarverkstäder för konspirationsteorier bara väntar på nya slagträn, nytt vatten på kvarnarna.
I ett niosidors förord, nästan stiliserat som en ursäkt, bekänner sig Kortesuo själv till förstnämnda kategori. Som anser att demokratin behöver journalistik, att journalistiken behöver mediekritik – och mediekritiken demokrati. Saknas en av dessa bitar haltar samhället betänkligt.
Twitter ingen chefredaktör
Det betyder att det behövs öppenhet kring mediernas misstag och uppenbara svårigheter att erkänna dessa. Ibland är det hårresande klavertramp och faktafel som – ifall klåparen vore politiker – skulle resultera i feta rubriker och oändlig analys om kompetens och förtroendekris. Även med byxorna nere formulerar redaktioner sedan rättelser så, att det är ändå någon annan som tycks ha missförstått. Och medier sätter sällan dit varandra, enligt Kortesuo för att journalister inte vill såga sina jobbmöjligheter i andra, av dem uthängda mediehus.
Exempel på fadäser hittar författaren i falska pseudonymer som på grund av bristande faktakoll fått sina insändare publicerade, bland annat i HBL. Svårigheterna med att tolka (nyhets)värdet i de sociala mediernas ibland översvämmade virtuella kloaker leder också till att publiceringströskeln fluktuerar betänkligt – ja, kanske lite beroende på vad konkurrenterna gör. Varningens ord à la Kortesuo: Twitter kan inte vara chefredaktör.
Överslagen i sommarens rapportering om statsministerns festande kunde ha erbjudit momentum för viss medieetisk självrannsakan, men icke. Dock pågår Opinionsnämndens för massmedier behandling av sexton (16) klagomål mot olika medier ännu. Så vänta och se.
Bindningar
Kortesuo beskriver också hur enskilda journalister – ofta på en kvällstidning – gladeligen glömmer sin yrkesroll, blir förtjusta och oförblommerat lovprisar enskilda politiker. Till förmånstagarna här hör vår statsminister, men visst har hon alltså också fått skopor av det andra slaget.
Kortesuo granskar också mediernas expertfäbless där det ibland räcker med att bara fiska fram någon ”professor” att intervjua. Vilken disciplin professorn verkar i är inte alltid så viktigt. Riksdagsledamöter som är läkare vittnar i sin tur om hur journalister i tv-soffan blir förtrollade av just denna kombination.
Lite överraskande redovisar Kortesuo öppet för sina ideologiska bindningar – moderat höger, mycket liberal, partilös – så läsaren kan sätta in hennes tankar i en kontext. Outtalat blir detta en gliring mot journalistkårens kända ovilja att blotta bindningar, som läsare och lyssnare måhända borde känna till. Minns att Föreningen för ekonomiska journalister 2009 lade ner sitt register för frivilligt anmälda ekonomiska bindningar då så få journalister anslöt sig, alltså insåg sitt eget ansvar för den transparens man nog kräver av alla andra.
Självreglerande
Målet för Kortesuos vassaste projektiler är ofta Helsingin Sanomat. Boken skrev hon i vintras, vilket betyder att pågående rättegång mot HS för publiceringen av känsliga uppgifter om Försvarsmaktens signalunderrättelsecenter inte hann med i substans. Synd, eftersom just den rättegången, bedömd i kortesuosk anda, är ett hyperviktigt test för medias förmåga att utan närblindhet eller överslätande kollegial solidaritet hantera en stor principiell fråga om mediernas och chefredaktörens ansvar i stället för att bara ryggmärgsreflexmässigt bröla om maktens och rättsstatens angrepp på yttrandefriheten.
Boken känns trots viss spretighet som ett fräscht försök att utifrån lyfta mediekritikens profil i Finland. Trots allt är branschens eget kontrollorgan, Opinionsnämnden, självreglerande. Någon kunde göra sig lustig med frågan hur det skulle se ut om politikerna enbart granskades av en nämnd med främst andra politiker? Ett annat försök till självrannsakan är YLE:s fredagspanel Viimeinen sana (Sista ordet) som nog kallar sig mediekritiskt, men ofta halkar in på självömkande sidospår om hur jobbigt det är att vara journalist i dessa Metatider.
Den kortesuoska utgåvan, kryddad med stor notapparat med konkreta exempel, kunde gott ha tagit upp detta med hur redaktioner unnar sig publicistisk frisedel i egen sak. En sparkad politiker är alltid värd spaltmetervis med spekulation. En sparkad chefredaktör däremot är ”ingen dramatik” och ”i största samförstånd” utan uppföljande granskning. Har inte de betalande läsarna rätt att veta? Eller så frågan huruvida redaktioner verkligen hanterar unika läckor med tillräcklig källkritik innan man i sin scoop- och klickhunger publicerar dem – och då blir nyttiga idioter i andras rävspel?
Hur har då Katleena Kortesuos bok mottagits på mediefältet? I HS anmäls den i en nästintill mysig tonart. Suomen Kuvalehti däremot sågar den mer eller mindre helt. Recensenten ironiserar om hur den, ”som inte alls begriper sig på medier brukar inleda sin mediakritik med att fundera på Journalistreglerna”.
Ursäkta, men vad är det för fel på dem?