Tuomioja friar inte Jäätteenmäki
Ingen annan har så detaljerat skildrat hur det går till i politiken som Erkki Tuomioja. Men dagböckerna är knappast det bästa sättet att analysera det politiska skeendet, skriver Bjarne Nitovuori i recensionen av Tuomiojas nya dagboksbok, som bland annat berör Anneli Jäättenmäkis Irakgate.
För en stor del av Centern är Anneli Jäätteenmäki fortfarande ett offer och en martyr för att hon i juni 2003 tvingades avgå som statsminister efter den så kallade Irakgate-skandalen. Till exempel Jäätteenmäkis dåvarande politiska medarbetare och senare partisekreterare Timo Laaninen hoppas i sin memoarbok ”Keskustan kuiskaaja” (2021) på tilläggsutredningar, som skulle vara ägnade att rehabilitera Jäätteenmäki. Särskilt väntar han på Paavo Lipponens memoarer och Erkki Tuomiojas dagböcker från den tiden.
Lipponen, vars memoarer om statsministertiden alltjämt saknas, kommer knappast att ge Jäätteenmäki rätt. Och det gör inte heller Tuomioja i sina dagböcker trots att han är ytterst kritisk till Lipponens uttalanden om Irak-krisen.
Jäätteenmäki tvingades inte avgå på grund av sin tolkning att Lipponen var beredd att ansluta Finland till den USA-ledda koalitionen mot Irak. Socialdemokraterna gick trots det med i en regering under Jäätteenmäkis ledning. Det som beseglade Jäätteenmäkis öde var hennes samröre med president Tarja Halonens medarbetare Martti Manninen bakom presidentens rygg. Det konstaterar också Tuomioja i sin dagboksanteckning den dramatiska dagen 18 juni 2003. Manninens meddelande samma dag att Jäätteenmäki aktivt bett om de hemliga dokumenten var det slutgiltiga sigillet.
Enligt Laaninen antog man inom Centern att Manninen hade Halonens tillstånd att informera det dåvarande största oppositionspartiet. Om så hade varit fallet hade Halonen knappast kunnat avskeda Manninen utan att denne avslöjat presidentens roll. Och Tuomiojas dagböcker bekräftar att Halonen inte visste om Manninens förehavanden.
Det betyder inte att Tuomioja och Halonen skulle ha gillat Lipponens agerande i Irak-frågan. Han redogör för flera samtal med Halonen, där Lipponen kritiseras. Tuomioja är inte heller förtjust över Jäätteenmäkis sätt att bedriva kampanj inför riksdagsvalet 2003, även om han anser att hon inte hade helt fel i sin kritik. Tuomioja säger det inte, men till exempel Laaninen ifrågasätter med rätta den allmänna uppfattningen att Centern skulle ha vunnit valet tack vare sin Irakkritik, snarare hade partiets seger varit större utan den.
Aversion mot Lipponen
Liksom i Tuomiojas fyra tidigare dagboksböcker hör hans spända förhållande till Paavo Lipponen till det mest frapperande i boken. Utom Lipponens USA- och Natovänlighet har Tuomioja svårt att smälta hans nyliberala linje i den ekonomiska politiken. Då Lipponen före valet gått och lovat två miljarder euros skattelättnader säger Tuomioja att det ”åter är ett slag mot min partilojalitet”. Och några dagar före valet klagar han att han aldrig upplevt sin situation som lika falsk: ”jag är mannekäng och valbete för en statsministerkandidat och en politik, som jag inte stöder och som jag anser vara felaktig”.
I Jäätteenmäkis och Matti Vanhanens (C) regeringar, där han fortsätter som utrikesminister, är Antti Kalliomäki (SDP) finansminister och bedriver Lipponens och statssekreteraren Raimo Sailas politik. I augusti 2003 frågar Tuomioja sig själv på tal om Kalliomäkis budgetförslag om han borde avgå. Det skulle inte ändra på någonting, svarar han.
Det är anmärkningsvärt med tanke på relationerna mellan de två politikerna att Tuomioja föreslogs till utrikesminister både 2000 och 2003 av Paavo Lipponen. Partiledarens ministerförslag brukar numera inte ifrågasätts av partiorganen.
Under den period dagböckerna omspänner diskuteras också partikongressen 2005, där Lipponen väntas avgå. Tuomiojas anhängare manar honom att ställa upp, men ännu i slutet av år 2004 har han inte bestämt sig. Eero Heinäluoma, då partisekreterare, vill man inte ha. I mars 2003 undrar Tuomioja vem som är mera motbjudande, den krigiska högermannen Lipponen, som öppet är det han är, eller populisten och opportunisten Heinäluoma, för vilken allt är enbart offentlighetsspel. Tuomioja ställde sedan vid partikongressen i Jyväskylä upp och förlorade mot Heinäluoma.
Inte heller med president Halonen drog Tuomioja alltid jämnt trots att de var likasinnade i utrikespolitiken. Han nämner två tillfällen, där en konstitutionell kris höll på att uppstå vid EU:s toppmöten, då Halonen envisades med att hon skulle få sitta med i diskussionerna. Om ni vill ha en annan lösning får ni söka en ny president, lät hon förstå.
Oklarheter
Konventet, som gjorde upp ett förslag till grundlag för EU, och den därpå följande regeringskonferensen sysselsatte Tuomioja under de berörda åren. Det resulterade i det fortfarande gällande Lissabonfördraget. Av Tuomiojas dagboksanteckningar framgår att de största striderna handlade om EU-presidenten, kommissionens storlek, röstviktningen i rådet samt försvarssamarbetet och EU:s säkerhetsgarantier.
I den sistnämnda frågan har Tuomioja senare beskyllts för att ha urvattnat säkerhetsgarantierna. I ett särskilt förord förklarar han att Finlands aktivitet i själva verket bidrog till att alla medlemsländer berörs jämlikt av solidaritetsklausulen, att en kärngrupp av länder inte kan etablera ett närmare samarbete, som andra utesluts från.
Ingen annan har så detaljerat skildrat hur det går till i politiken som Erkki Tuomioja. Men dagböckerna är knappast det bästa sättet att analysera det politiska skeendet. Tuomioja nöjer sig ofta med förkortningar, som lyckligtvis förklaras i slutet av boken. Men då han nämner till exempel Helsingfors-processen måste man söka sig till andra källor, om man vill veta vad det är fråga om. Det hade säkert varit en bättre lösning att Tuomioja hade skrivit sina politiska memoarer med dagboksanteckningarna som stöd för att bakgrunden till Lissabonfördraget och många andra frågor hade blivit klarlagda.
❞ Ingen annan har så detaljerat skildrat hur det går till i politiken som Erkki Tuomioja. Men dagböckerna är knappast det bästa sättet att analysera det politiska skeendet.