En minoritet kan vara förmer än en majoritet

Under nästa riksdagsperiod kan vi fira 50 år sedan Finland hade en minoritetsregering senast. Frågan är om det är något att fira, att vi i praktiken alltid endast har majoritetsregeringar? Minoritetsregeringar kan nämligen tillföra en hel del.

Finland är en udda fågel i nordiskt sammanhang då det gäller regeringsbildning. I alla andra länder är minoritetsregeringar minst lika vanliga som majoritetsregeringar. I vissa fall till och med mer regel än undantag. Men för Finlands del hade vi vår senaste 1976-77, Martti Miettunens tredje regering.

En orsak numera är säkert osäkerheten. Det är så länge sedan vi har upplevt en minoritetsregering att ingen riktigt vet hur det hela ska gå till. Det finns inga tjänstemän längre som var med då en minoritetsregering senast styrde i Finland. När Erkki Tuomioja i vår lämnar riksdagen finns det inte heller någon sittande riksdagsledamot som upplevt en tid med minoritetsregering.

Men det borde inte vara orsak till att vara rädd eller vända ryggen till ett sådant alternativ.

Svårigheterna att bilda regering ökar då det stiger upp partier som ingen eller få vill samarbeta med. Det är fråga om populistiska, nationalistiska eller annars extrema partier. I Finland är närmast Sannfinländarna ett sådant parti, men partiet har i alla fall redan suttit i regeringsställning (2015–2017). Visserligen var det då ett lite annorlunda parti än i dag.

Sannf kan också i dag tänkas bilda regering med flera partier och inget har uttalat sitt definitiva motstånd. Men De Gröna, Vänsterförbundet och SFP är ändå i det närmaste otänkbara regeringspartner. Deras liberala värden och SFP:s vurm för det svenska dessutom, är svårförenliga med Sannf:s politiska linje. Också Sanna Marin har som SDP:s ordförande betecknat ett regeringssamarbete med Sannf som långsökt, inte minst på grund av helt olika syn i EU-politiken.

Det betyder att alternativen i vår trots allt kan vara mer begränsade. Å andra sidan har makt som lockelse även tidigare fått partier att göra ologiska kullerbyttor.

Hur osäkert det än kan upplevas så kunde en minoritetsregering ändå vara en lösning om problemen annars blir oöverstigliga.

För SFP framträdde också en stor osäkerhet då partiet plötsligt hamnade i opposition för snart åtta år sedan. Partiet hade då oavbrutet suttit i regeringsställning i 36 år. Precis på samma sätt som i fråga om oerfarenhet av minoritetsregeringar stod SFP då utan erfarenhet och kunskap om hur det egentligen är att verka i opposition. Men man klarade det.

De facto vädrades det till och med i två repriser en möjlighet för SFP att ta steget in i regeringsvärmen under oppositionsperioden 2015–19. De tillfällena visar att det finns förutsättningar för att hantera situationer då en regering inte har parlamentarisk majoritet eller hotas av det. Det gäller att förhandla med partier utanför.

Henrik Stenbäcks färska bok ”Fyra år i opposition” avslöjar hur SFP för statsminister Juha Sipilä (C) fick lista vilka krav man ställde för regeringsmedverkan ifall den skulle spricka. Det var ändå inte aktuellt att SFP skulle fungera som stödparti utanför regeringen utan tas med och få ett par ministerposter. Det är ju så man regerar i Finland – med en regering som har en majoritet i riksdagen.

Det är en av låsningarna vi borde komma i från. Man kan också påverka utanför regeringen genom uppgjorda avtal där ett parti i utbyte för sitt stöd för regeringen, eventuellt bara i vissa frågor, får igenom en politik som partiet ser som viktig.

I HBL Debatt i söndagens tidning (23.10) skrev tidigare SDPministern och riksdagsledamoten Jouni Backman om minoritetsregeringar. Han har i tidigare utredningar för Sitra kommit fram till flera positiva effekter av regeringar som saknar parlamentariskt majoritetsstöd i riksdagen. Minoritetsregeringar är bland annat mer transparenta och effektivare i sitt arbete såväl över en som flera mandatperioder. Enligt Backman är också samarbetet mellan regeringen och riksdagen med ständig förhandlingskontakt bättre då en minoritetsregering styr.

Riksdagens inflytande ökar med minoritetsregeringar. En sak som minsann inte är att förringa är att en minoritetsregering kunde förändra den politiska diskussionen såväl i riksdagen som i offentligheten – från att söka motsättningar till att hitta lösningar. Uppbyggande i stället för nedrivande. För oppositionspartierna skulle det inte bara vara fråga om att skjuta ner allt vad regeringen föreslår utan i stället på ett konstruktivt sätt komma med alternativa eller kompletterande förslag

Minoritetsregeringar har givetvis också sina nackdelar, men de förefaller vara färre, eller varför skulle annars våra nordiska grannländer så ofta styras av minoritetsregeringar. Det har ju dessutom gått hyfsat bra för de här länderna.