Det är inte meningen att papaprov ska ta ont

Hbl (14.10) intervjuar Jessica Påfs, lektor vid institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet som i Sage Journals 2/2021 skrivit forskningsartikeln ”A sexual superpower or a shame? Women's diverging experiences of squirting/female ejaculation in Sweden”.

Påfs talar om tabun kring kvinnors sexualitet och att vi västerlänningar varit och är reserverade kring ord om njutning och kvinnokroppen jämfört med till exempel Rwanda där brudpar får en sängmatta som gåva för att kvinnors fontänorgasmer har en naturlig plats i samlivet och vardagen.

När jag läser om det här tänker jag på vår tystnad kring kvinnors sexualhälsa och snippors välmående i Finland just nu. Det är svårt att prata om njutning och svårt att prata om smärta. Jag önskar här lyfta fram det sistnämnda, nämligen våra kostnadsfria gynekologiska rutinundersökningar vart femte år för ”screening” av livmodermunnen, ett så kallat papaprov för att upptäcka cellförändringar och ökad risk för livmoderhalscancer.

Det är inte meningen att papaprov ska ta ont. Trots det gör HUSlab, hör å häpna, sina papaprov med hjälp av saltvattenlösning i stället för annars vanliga glidmedel för inre undersökningar. Det här upprör mig och medsystrar i olika åldrar. Men det råder obehagligt nog en tigandets kultur kring kvinnokönets väl och ve.

Varför är det ännu så att vi kvinnor måste utstå smärta för att upprätthålla vår sexualhälsa? Smärta hör ingalunda till rutinprover och kan hindra oss från att gå på papascreeningen. Om sanningen är den som Helsingfors stads hälsovårdspersonal påstår, att ”provtagningen blir klottig och inexakt av glidmedel” skulle papaprovtagningen redan ha ändrats i stor skala, till och med internationellt, från glidmedelsbruk till saltvattenlösning. Ingen har heller frågat oss kvinnor hur vi upplever papaproven i Helsingfors efter paradigmskiftet där ”Käypä hoito” redan 2012 rekommenderar saltvatten. Vet vi ens om det här?

Min tes är att staden smusslat in en billigare metod och kamouflerat den verkliga orsaken med att påstå för den som dristar sig fråga att den är säkrare. För snippan klagar inte, hon har lärt sig att tiga.

Inga av de gynekologer eller papaprovspersonal inom den privata vårdsektorn utanför storstaden har hört om dylika säkerhetsföreskrifter och de betonar att det är horribelt att kvinnor utsätts för onödigt lidande. Nu skulle jag vilja veta sanningen och en trovärdig förklaring till att man å ena sidan säger sig ömma för säkrare test, å andra sidan är helt tyst om saltvattenbruket. Om det nu är så viktigt med saltvatten, speak up!

Eller är vi fortfarande i svallet av efterkrigstidens bibliska puritanism i 1950-talets Helsingfors där förlossningsläkare och barnmorskor fick lära sig att det ska göra ont att vara en sexuellt aktiv kvinna, barnafödande ska ta ont, undersökningar ska vara en plåga för att vi kvinnor bär på Evas syndafall och arv, samt att njutning är tabu, skamfullt. Är det för mycket begärt att snippan får vara med om trivsamma hälsoundersökningar där vi slappnar av och känner oss trygga och välbemötta?

Monika Pensar

Helsingfors