Dans i november öppnar levande bibliotek
Får det vara en levande bok? Norska konstnären Mette Edvardsens performancekoncept är inspirerat av den dystopiska klassikern Fahrenheit 451 och finlandssvenska Freja Bäckman är en av de medverkande konstnärerna.
Böcker är förbjudna, böcker bränns. Men några få människor har lärt sig en bok utantill för att kunna bevara böckerna och berätta dem vidare.
Så ser världen ut i Ray Bradburys dystopiska roman Fahrenheit 451, namngiven efter den temperatur vid vilken böcker brinner. Utgående från denna bok och tanken på människor som levande böcker har norska konstnären Mette Edvardsen skapat performansen Time has fallen asleep in the afternoon sunshine, som under tio år förverkligats i över 50 olika städer. I november ges den i Helsingfors konsthall i samband med festivalen Dans i november.
En grupp konstnärer lär sig böcker utantill och bildar tillsammans ett levande bibliotek. Publiken får uppleva böckerna återberättas ur minnet, i Helsingfors på finska, svenska och engelska. Fahrenheit 451 finns alltid med, annars får de medverkande själv välja sina böcker.
Finlandssvenska konstnären Freja Bäckman, som nyligen flyttat tillbaka till Helsingfors efter femton år i Berlin, nappade genast då hen blev tillfrågad att vara med. Tematiken tangerar frågor hen arbetat med länge, bland annat kring språk och gemenskaper.
– Performance är inte det jag själv jobbar allra mest med, det senaste jag gjort är text- och ljudbaserade verk som publicerats på vinylskiva. Men det känns jätteroligt och ganska skönt att vara med i en annan konstnärs arbete och inte bära huvudansvaret själv.
Utantill kommer språket nära
Att memorera ett långt avsnitt ur en bok kändes som en fin utmaning att anta, och processen har känts spännande.
– Jag upplever att jag har jättedåligt minne. Det är så få saker man måste komma ihåg numera. Man kan alltid kolla på telefonen eller på nätet och blir hela tiden avbruten i sina tankar. Jag tackade ja trots att jag kände mig osäker på om jag överhuvudtaget kommer att lära mig nånting utantill.
Freja Bäckman har valt att lära sig och framföra inledningen ur Hörluren av brittisk-mexikanska surrealistiska bildkonstnären och författaren Leonora Carrington (1917–2011). Den publicerades 1974 men antas ha skrivits redan tjugo år innan.
– Boken handlar om en 92-årig dam som får en hörlur i present av sin vän. Vännen förutspår att damens liv kommer att förändras med hjälp av hörluren, och så går det också. Hennes livslånga dröm om att åka till Lappland och dras av slädhundar spelar också en viktig roll i berättelsen.
Att välja bok var en utmaning i sig och Freja Bäckman har levat intensivt med Hörluren speciellt under den senaste månaden.
– Det måste vara en text jag vill hålla på med länge, repetera repetera repetera. Jag har aldrig läst en text så nära och blivit så bekant med någon annans sätt att uttrycka sig som nu. Översättningen strävar efter att hålla språket så nära originalet som möjligt, med grammatiska fel och kommateringar och allt. Det känns nästan som om man blir insnurrad i Carringtons surrealistiska värld via själva språket.
Intim läsning
Carringtons bok är skriven på engelska, men gavs först ut på franska. Bäckman jobbar med Kristoffer Nohedens svenska översättning från 2008, utgiven av svenska Sphinx förlag i en serie om surrealistiska kvinnor. Den är slutsåld överallt och därmed väldigt svår att få tag på – en intressant detalj i ett projekt inspirerat av utplånade böcker.
– Det kändes faktiskt som om det också fanns någon annan orsak att memorera den eller göra den levande.
Vid performansen i Konsthallen blir det ganska intima läsningar, en halv timme och en person åt gången.
– Böckerna i Helsingfors är både nyare och äldre verk, de känns som böcker jag gärna delar utrymme med. Flerspråkigheten är också något jag uppskattar.
Freja Bäckman har själv inte läst Fahrenheit 451 men däremot sett François Truffauts film från 1966.
– På slutet finns en scen där de levande böckerna, alltså människorna som har lärt sig böckerna, vandrar omkring i en skogsdunge utanför staden och reciterar. De presenterar sig inte med sina namn utan med böckernas, som om jag verkligen var Hörluren av Leonora Carrington. Det var ett nyckelögonblick för mig då jag såg det på film.