Det går rundgång i strömningstjänsterna
Snälla Gud, förlåt oss för våra prenumerationer! Jag blir triggad av en Netflixserie jag inte ens har sett.
Jag kände mig som en av lärjungarna som somnade trots att Jesus hade bett dem vaka med honom efter den sista måltiden, när jag läste Netflix reklamtext för miniserien The Playlist som kom i mitten av oktober.
Dramaserien handlar – med Netflix egna ord, jag har alltså inte sett den själv – om: ”Hur den svenska teknikentreprenören Daniel Ek och affärspartnern Martin Lorentzon revolutionerade musikbranschen genom gratis och laglig musikströmning.”
Jesus Kristus!
Liksom Jesus visste att han skulle dö när han tittade ut över sina snarkande vänner i Getsemane, har kulturen kanske insett det samma även långt innan strömningstjänsterna börjat producera berättelser som handlar om uppkomsten av andra strömningstjänster.
Det kan inte bara vara jag som hör kulturen viska: ”Ja, ni sover och vilar er. Men nu är stunden här då Människosonen skall överlämnas i syndarnas händer” (Matt 26:36).
Jag är född -94, så för mig är det tyvärr svårt att säga hur kulturen mådde förr i tiden. Men jag kan vara ytterligare ett vittne från en av de första årskullarna som fått sin kultur (och allmänbildning) uppfuckad av sociala medier och strömningstjänster.
När läste någon ur min generation en bok senast? (Osäker på om det någonsin har hänt). När såg vi senast en serie som inte en strömningstjänst eller influencer tipsat om? (Är det ens lagligt?)
Vår kulturkonsumtion baserar sig i så hög grad på topplistor och algoritmer att det känns som att inte ens en högre högskoleexamen räcker för att man ska råka ramla över en bok eller film som inte pushats rakt i nyllet på en.
Om man vill framstå som en konservativ surgubbe i en krönika bör man kasta några skopor skit på moderna ting som strömningstjänster. Vill man verka ännu dammigare kan man slänga in ett Bibelcitat på köpet.
Österbottens Tidnings ledarskribent Sofie Stara skrev nyligen en sur och läsvärd kolumn om att sociala medier gör oss till idioter. Hon hänvisar bland annat till den amerikanska medieprofessorn Neil Postman som menat att ”nyheter och kunskap trivialiseras och blir banal underhållning” i dag, samtidigt som medierna handlar allt mindre om idéer och allt mer om nöje.
Men även om jag håller med om grundpremissen tycker jag Stara glömde en viktig sak.
Det är faktiskt inte så himla lätt att komma sig för att förkovra sig i highbrow- litteratur en mörk novemberkväll när man äntligen kommit hem från skolan eller jobbet, och blodsockret krupit under fyra mmol/l.
Man är inte en idiot om man fastnat i techjättarnas grepp. Men det vore korkat att inte diskutera alternativa sätt att konsumera konst och kultur utanför apparna.
I Sverige tvistar man för tillfället om vilka för- och nackdelarna är med den nya borgerliga regeringens förslag om att införa en svensk kulturkanon, stödd av SD. Den uppenbara risken är att den tas fram för att springa nationalistiska eller identitetspolitiska ärenden, snarare än kulturella.
När jag såg reklamen för The Playlist slog det mig ändå att en kulturkanon kanske vore värt ett försök även i Finland.
Det är osäkert hur starkt (eller svagt) genomslag en kulturkanon kunde få som en slags icke-kommersiell ”topplista” för konst och kultur i samhället, ens med hjälp av skolan eller en allmänt fiffig offentlig debatt. Men den kunde åtminstone signalera tydligt att det faktiskt finns stunder under veckan då man helt enkelt måste logga ut från Netflix, för att till exempel läsa god litteratur i stället.
Liksom Stara kan jag känna hopplöshet inför kulturens död, men jag försöker tänka att det till och med gick bra för Jesus till slut.