Mette Frederiksen kan välja blått i stället för rött

Om den stora valvinnaren i Danmark Mette Frederiksen menar allvar med den gröna omställningen kommer hon troligen att välja blått i stället för rött. Utlänningspolitiken kan samtidigt visa sig vara den avgörande biten i regeringspusslet.

Utlänningspolitiken – som migrationspolitiken kallas i Danmark – är inte längre den stora vattendelare i dansk politik som den en gång var. Det har vi hört sägas många gånger under den valrörelse som avslutades på tisdagen då drygt 84 procent av danskarna röstade in 12 partier i det danska parlamentet folketinget.

Men stämmer det faktiskt? Tänk om det istället är just utlänningspolitiken som ligger bakom valvinnaren Mette Frederiksens plötsliga vurm för en mittenregering?

Vi tar det från början. Mette Frederiksen har sedan 2019 lett en socialdemokratisk minoritetsregering med stöd av en rad partier på den röda sidan. Mot hennes vilja tvingades hon utlysa nyval tidigare än tänkt, för att undgå en misstroendeomröstning om regeringens agerande i den så kallade minkskandalen.

Till skillnad från förra gången utlyste hon nu nyval med beskedet att hon siktar på en bred mittenregering i stället för minoritetsregering – om hon får chansen att bilda regering, vill säga.

Och det får hon av allt att döma, som ledare för Danmarks överlägset största parti. Precis som i Sverige gäller negativ parlamentarism, det vill säga Frederiksen ska klara av att bilda en regering som åtminstone inte har flertalet emot sig i folketinget.

Om vi lämnar de konstitutionella piruetterna därhän (det som kallas drottningrundor) och spekulerar i troliga scenarier är det framförallt två alternativ som stiger fram.

Flera förståsigpåare håller en hacka på att hon försöker bilda en regering bestående av Socialdemokratiet, Lars Løkke Rasmussens splitternya parti Moderaterne (som gör ett kanonval och får ett stöd på 9,3 procent) och det största partiet på borgerliga sidan, liberala Venstre (som gör ett uselt val och tappar 10 procentenheter och 20 mandat).

Det skulle i så fall vara den breda mittenregering hon lovat folket och som sådan något nytt i dansk politik.

Varför skulle hon då vilja göra det? En förklaring är den gröna omställningen som kräver ekonomiska reformer. En framkomlig väg mot ett modernare och hållbarare Danmark kunde vara kompromisser över mitten istället för en mer ideologiskt cementerad röd blockpolitik.

Det är också här utlänningspolitiken kommer in i bilden. Det som hänt i dansk politik den senaste tiden är att socialdemokraterna under Mette Frederiksens ledning tagit över tolkningsföreträdet för vad som gäller i utlänningspolitiken, och det har på flera vis desarmerat hela frågan. Ett exempel är att det tidigare så tongivande Dansk folkeparti nu för en förtvivlad kamp om överlevnad vid 2 procents strecket. Under sina fornstora dagar var DF det största partiet på den blåa sidan med ett stöd kring 20 procent.

Trots detta kan synen på utlänningspolitiken ändå komma att spela en utslagsgivande roll i själva regeringsbildningen. Mette Frederiksen har nämligen också möjlighet att bilda en rödgrön regering eftersom det röda blocket har 87 mandat i parlamentet och med de tre nordatlantiska rösterna från Färöarna och Grönland som tillskott kunde en sådan regering nå nödvändiga 90 mandat.

Men. Det förutsätter att röda blocket faktiskt kommer överens om den politik som ska föras. Den utlänningspolitik Mette Frederiksens socialdemokrater nu företräder hade varit en omöjlighet bland tidigare socialdemokrater som omhuldat slagord som solidaritet och internationalism. Det finns fortfarande en falang socialdemokrater som håller fast vid de idealen men håller tyst under suveränen Frederiksen.

Men det gör inte nödvändigtvis de andra röda partierna på vänsterkanten.

Utlänningspolitiken kan alltså vara den fråga vid sidan av ekonomin som gör att Mette Frederiksen söker samarbete på högerkanten istället för till vänster.

Hur det än går är det spännande tider som väntar regeringsbildningens Danmark. Över huvud taget är det ett spännande valresultat som flera forskare betecknar som historiskt med inslag av trendbrott.

Det har till exempel aldrig suttit så många partier i folketinget, 12 stycken. Spärren på 2 procent mot 4 procent i Sverige är en förklaring till det. Det är ändå märkvärdigt att två nya partier, Lars Løkke Rasmussens moderater och Inger Støjbergs Danmarksdemokrater (som inte fanns för mindre än ett år sedan) nu har 16 mandat respektive 14 mandat i parlamentet.

Ännu en valvinnare är Liberal Alliance som attraherat särskilt unga väljare och som fört merparten av sin kampanj med humoristiska inslag på Tiktok.

Över huvud taget är politik något som tar stor plats i den danska verkligheten. Kanske det också är en av förklaringarna till att drygt 84 procent av danskarna ville vara med och säga sitt om vem som ska styra landet. Något vi i Finland bara kan avundas.