Man dödar alltid det man älskar
François Ozons Peter von Kant är en nyfilmatisering med ombytta könsroller av Rainer Werner Fassbinders Petra von Kants bittra tårar. Att förvandla det matriarkala melodramat till homosexuell kärlek är intressant, men en mer brännande bdsm-tematik hade funnits till hands.
Betyg 3/5
Manus och regi: François Ozon. I rollerna: Denis Ménochet, Isabelle Adjani, Hanna Schygulla, Stefan Crepon, Khalil Ben Gharbia, Aminthe Audiard. 85 min. F12
Köln 1972. En hejdlöst framgångsrik västtysk filmregissör, Peter von Kant ( Denis Ménochet), lever och arbetar tillsammans med sin tysta, inbundna, mustaschprydda assistent Karl ( Stefan Crepon). En filmstjärna han tidigare skapat, Sidonie ( Isabelle Adjani), kommer på besök från Hollywood.
Peters gamla musa har med sig sin 23-åriga protegé, Amir Ben Salem ( Khalil Ben Gharbia), väl medveten om att Peter kommer att känna en oemotståndlig lust att göra den unga mannen till stjärna. Amir säger själv att han är för lat för att kämpa och bara vill stanna i sängen, läsa och dricka champagne, men Peter nästan tvingar in honom i en passionerad, destruktiv kärlekshistoria.
Låter det här bekant? Det är det eftersom den franska regissören François Ozons film är en sorts nyinspelning med ombytta könsroller av Rainer Werner Fassbinders Petra von Kants bittra tårar,
också från 1972.
Den går inte lika långt som när Gus Van Sant återskapade Psycho
tagning för tagning 1998, men alla scener är med och en stor del av replikerna är exakt desamma. Peter von Kant är en hommage till ursprungsfilmen, till Fassbinder och hans filmuniversum och det krävs nästan de förhandskunskaperna för att vara njutbart. Dilemmat är bara att den inte är lika starkt som originalet, de stora känslorna tål inte Ozons eviga slöja av ironi.
Banal metafilm
Ozons grundpremiss är snudd på banal: Petra/Peter är i stället för originalets modetecknare ett porträtt av Fassbinder själv, den stora filmauteuren. När Fassbinder dog som 37-åring lämnade han efter sig en uppseendeväckande stor produktion på 43 filmer. Han var en arbetsnarkoman som gjorde sitt privatliv till film och bodde, levde och älskade med de människor han jobbade med.
Han flyttade hemifrån vid elva års ålder, fnaskade, läste böcker, gjorde avantgardeteater i München med bland andra Andreas Baader som sedan försvann vidare till terroristaktioner. Filmatiskt lämnade Fassbinder efter sig ett arv till regissörer som Pedro Almódovar, Lars von Trier, Todd Haynes och vår Aki Kaurismäki. Och uppenbarligen till Ozon.
Den danska filmvetaren Christian Braad Thomsen beskrev regissören så här i sorgeboken Fassbinder – en resa mot ljuset 1983: ”hur fet, ovårdad, hysterisk och aggressiv [Fassbinder] än var, så har jag aldrig känt någon vackrare människa än han och denna bok är ett försök att säga, att hur depressiva, motsträviga, provocerande och avvisande hans filmer än är, har jag aldrig sett vackrare filmer än de”.
Så här spelar den expansiva
❞ Ozons grundpremiss är snudd på banal: Petra/Peter är i stället för originalets modetecknare ett porträtt av Fassbinder själv, den stora filmauteuren. När Fassbinder dog som 37-åring lämnade han efter sig en uppseendeväckande stor produktion på 43 filmer. Han var en arbetsnarkoman som gjorde sitt privatliv till film och bodde, levde och älskade med de människor han jobbade med. recensent
Denis Ménochet honom i Peter von Kant: han dansar, gör hysteriska utfall mot sina närmaste, skvallrar bitchigt på trådtelefonen, vill bli förödmjukad, säger repliker som ”Jag är inte hysterisk, jag lider” och ”Det här är en vacker kärlek, utan avkommor”.
Inte för en sekund tror man på Peters kärlek till Amir, men alltid kittlar det lite att Amirs karaktär påminner om El Hedí Ben Salem som var Fassbinders älskare och även skådis i Rädsla urholkar själen. Genom att använda Fassbinders biografi försöker Ozon få ett känslodjup i historien som hans film saknar. Eller kanske han helt enkelt vill göra en elegant fransk fars med inslag av camp av melodramat?
Emotionellt blek
I början av filmen sjunger Sidonie Oscar Wildes ord: ”Man dödar alltid det man älskar”. Dessvärre gör Ozon det med. Det känns som om han gömmer sig bakom den eleganta ytan av pryd sexualitet och kontrollerad efterhärmning av en beundrad film. Var är det sjabbiga, söndriga från originalet som spelades in på tio dagar?
Förvandlingen av Fassbinders matriarkala melodrama till att delvis handla om homosexuella kärleksrelationer är intressant. Här är Peters mor ( Hanna Schygulla, underbart varm) och fjortonåriga dotter ( Aminthe Audiard) enbart omhändertagande, medan den majestätiska men bräckliga Sidonie får säga sanningen om Peter: ”Du är en stor regissör men en skitmänniska.”
Det kan stämma att en filmregissör älskar mest just som regissör. När Peter på slutet tittar på de levande bilderna av Amir på sin projektor förstår man hans behov att frysa relationer. Han får sin största njutning av att fånga ett ansikte på film. Men är den här mekaniska, sterila kärleken snarare Ozons än Fassbinders?
Det hade funnits en mycket mer brännande sadomasochistisk berättelse till hands om Karl och Peter, men den undviker Ozon. Fast i bästa fall ger filmen kanske publiken impulsen att se om Petra von Kants bittra tårar. I så fall har ju Ozons kärlek burit frukt.