Uppfriskande elakt, inspirerat galet
The estate är en fräck och skojfrisk historia om en satkärring och släktingarna som försöker fjäska till sig hennes arv. Det är vasst och spydigt och ingenting är heligt.
The estate
Betyg 3/5
Regi och manus: Dean Craig. Foto: Darin Moran. I rollerna: Toni Collette, Anna Faris, David Duchovny, Rosemarie DeWitt, Kathleen Turner. 97 min. F12
Man behöver inte nödvändigtvis gå till Familjen Addams för att trilla över en klan som inte kan bete sig som folk; filmkonsten är full av dessa. Men få kan mäta sig med kotteriet i Dean Craigs The estate, en förvånansvärt fräck och skojfrisk historia där gamla pengar fungerar som drivkraft.
Handlingen i filmen kretsar kring moster Hilma ( Kathleen Turner), en satkärring som ingen i släkten kan med. I den mån man hållit kontakt handlar det i första hand om hennes förmögenhet.
Nu är harpan döende och det är orsak nog att avlägga ett besök, om inte för annat så för att positionera sig inför hennes sista vilja, testamentet. Det sätter fart på systerdöttrarna Macey ( Toni Collette) och Savanna ( Anna Faris) som båda befinner sig i ekonomiskt trångmål.
Dessvärre är de ingalunda först på plats. Kusin Beatrice ( Rosemarie DeWitt) har anlänt i sällskap av sin James ( Ron Livingston). Sedan är det endast en tidsfråga innan också Richard ( David Duchovny), en annan kusin, dyker upp i Hilmas miljonvilla.
En satans kärring
Det är upptakten till ett lismande och fjäskande som inte känner några gränser samtidigt som kusinerna försöker spela ut varandra – efter noter.
Ett exempel: när moster Hilma låter förstå att hon än en gång kunde tänka sig ett nyp drar sig Macey och Savanna inte för att leta upp high school-kärleken Bill ( Danny Vinson) trots att gubben är en sexförbrytare som suttit i fängelse för att ha blottat sig.
Om möjligt ännu lägre sjunker Beatrice som är redo att offra sin egen man för den ”goda” sakens skull, det är trots allt fråga om miljoner.
Det finns andra liknande scenarier och i ett skede väljer Macey och Savanna att kidnappa Hilma. Tanken är att få till stånd ett närmande med deras mamma, ett möte som slutar i repliker som ”Håll käft, din satans kärring” och ”Jag ska slå ihjäl dig, hora”.
Med brittisk finess
Det säger mycket om tonläget i filmen, ett opus som lätt hade kunnat gå över styr och bara bli skrikigt och smaklöst. Men det är alltså inte fallet.
Dean Craig, som också skrivit manus, bullar upp med replikskiften som är vassa och spydiga. Och även om det är fråga om en amerikansk produktion är anslaget närmast brittiskt – i den meningen att ingenting är heligt.
Men så är Craig också engelsman, bäst känd för att ha skrivit manus till begravningskomedin Trångt i kistan, en annan fräckis.
Hur som helst är det uppfriskande hejdlöst, komplett med ett karaktärsgalleri där den ena är värre än den andra. Levererar gör också skådespelarna, som Anna Faris, en råddboll i rakt nedstigande led från Goldie Hawn (om än fulare i truten).
Festlig är också David Duchovny, snuskhummern och kusinsexförespråkaren, för att inte tala om åttiotalsstorheten Kathleen Turner ( Den vilda jakten på stenen) som sätter ner foten en gång för alla. Hon är härligt hemsk.