Ett evangelium för en enda sak
Den julmiddagen bröts abrupt. Mamma hade försvunnit! Och hittades hulkande på golvet i kökshörnet. Den gudabenådade julmänniskan hade äntligen fått för mycket.
Det här skall aldrig någonsin mera hända, tyckte familjen skakad. Ett impromptumöte sammankallades. Resultatet blev: Vi skalar av. Var och en får önska en julsak, det som gör julen just för honom eller henne, och det garanteras. Skinkan och granen bekostas av värdfolket, men ingenting annat är självklart. Allt skall liksom önskas särskilt.
Diskussionsrundan var av stor praktisk nytta, men det finaste resultatet blev ändå de nya insikter familjen fick av varandra och sig själva.
”Jag vill äta julgröt”, pep minstingen. ”Men kära lilla, det gör vi ju i arla morgonstund varje julafton,” svarade föräldrarna förvånat. ”Jo, men alla bara slevar hastigt i sig gröten och försvinner”, kontrade barnet. ”Sannerligen: julfriden har inte infunnit sig hos oss innan – ja – någonsin?” förstod familjen. Grötfrukost blev därefter upptakten till en lugnare jultempo.
”Jag vill ha pepparkaksdoft,” sade den äldsta. ”Men du äter ju aldrig pepparkakor!” svarade familjen. ”Lyssnar ni någonsin; det är ju doft jag talar om!” Från och med denna jul köper familjen färdig pepparkaksdeg, värmer upp den i ugnen och låter doften sprida sig via den öppna luckan till hela huset.
Ni har kanske hört mig berätta denna historia förut? Jag skrev den nämligen för första gången redan för trettio år sedan, men den är fortfarande den absolut mest citerade och älskade av alla mina hundratals kolumner. Det tycks vara ett bestående – ja, växande – behov av ett evangelium för en julsak.
Allt ivrigare byggs ett fängelse runt oss, kallad den perfekta julen. Det är Marknaden som är byggherre med Nostalgi som assistent, men nog är vi själva ivriga att vara med. Resultatet blir antingen urtrötta, utarmade julfirare, eller sedan de som kastar handsken och bara ”flyr julen till solen”, åker ifrån den fälla vi själva, parodiskt nog, har varit med om att bygga.
Alldeles nyligen räknade förresten några forskare ut att en enda jul förorsakar en och en halv månads arbete inklusive det så kallade metaarbete som består av all organisering och planering – och som brukar falla på kvinnans lott. Eller känner du verkligen karlar som tar hand om julkort även till hustruns släktingar? Den läsare som enligt dessa rön redan är grovt försenad drar kanske nytta av det nya minimaliserande förhållandet till firandet?
En julsak är en sann story. Jag är för evigt tacksam till vännen, den populära och produktiva författaren Kirsti Manninen för idén som fattat eld överallt. Hundratals familjer har gett varandra gåvan att stanna upp och lyssna, verkligen lyssna. Det är en sådan befrielse att gå igenom julens ”måsten” i konmari-stil: Väcker detta en äkta glädje inom mig? För oss?
En av mina favoritvariationer är familjen, som möjliggjorde farmoderns julsak: att besöka gravgården på julnatten. Tidigare hade alla familjens körkunniga varit för glöggmarinerade redan vid kaffet, men nu lovade alltid någon att förbli nykter för farmors utflykt. Och se: Så småningom gjorde hela släkten, trotsiga tonåringarna inkluderade, henne sällskap och njöt av julnattens magi med tusentals levande ljus.
Som expediter på kosmetikaavdelningarna säger: ”Detta använder jag själv”. Att skala av och prioritera är egentligen kul, då man får ändå räkna med en del flexibilitet och undantag.
Hos oss blev sillsalladen, rosolli, första offret. I årtionden hade den stackarn plastats av, förts till bordet och tillbaka till kylen, omplastad, orörd. Men du gissar redan vad som hände då familjen kom till det första sillsalladslösa julbordet: ”Var finns rosollin!”
Ridå.