”Valfrihet ska finnas inför döden liksom i livet”
I livets slutskede handlar det inte om antingen palliativ vård eller dödshjälp. Det handlar om både och. Det ena utesluter inte det andra, skriver Stefan Wallin och ställer sig bakom kravet på en lag om dödshjälp.
Lika självklart som livet är för den levande, lika oundviklig är döden som avslutning på vår livsvandring. ”Elämästä ei selviä hengissä” – man överlever inte livet – tolkade Juice Leskinen (1950–2006) saken i en av sina många finurliga låttexter.
Som fria människor har vi nästan oinskränkt rätt att inom lagens ram själva hantera våra liv. Vi värderar individens självbestämmanderätt, valfrihet och livskvalitet högt. Vi inser att denna unika palett också långt handlar om frihet under ansvar. I denna visshet om livets spelregler strävar vi efter ett möjligast gott liv för oss själva och våra närmaste.
I den bästa av världar får vi efter ett gott liv en så kallad god död. Vi hör talas om gamla människor som ”somnade in stilla och fridfullt i kretsen av sina närmaste”. Det är säkert så de flesta av oss önskar att slutet ska gå till.
Tyvärr är verkligheten en annan. Alla dör inte stilla och fridfullt. Troligen har var och en av oss upplevt också grymma slut inom när- eller vänkretsen. Aktiva levnadsglada människor, sprudlande personligheter, unga eller gamla, som trasas sönder av en obotlig sjukdom och uthärdar sin sista tid i olidliga smärtor och ångest över det annalkande, oundvikliga slutet.
Många av oss har också hört den döende önska att någon skulle avsluta plågorna och livet. På ett visst plan begriper vi. Men ändå kan vi omöjligen i vårt utanförskap på riktigt inse hur det känns i kroppen, märgen och sinnet på den döende själv. Att svara ”du har fel” är omoraliskt, oetiskt och egoistiskt.
I dag är det inte möjligt att tillmötesgå en döendes önskan oavsett hur tydligt denne själv ber om aktiv dödshjälp. Hindret utgörs av lagstiftningen. Finsk lag tar sig friheten att slå fast att någon annan än jag själv har bättre rätt att bestämma hur länge jag måste lida även då allt hopp är ute och livet enligt mig själv blivit outhärdligt.
Då 13-åringen vid sin lungcancersjuke fars dödsbädd konfronterades med just en sådan situation stod hopp emot vanmakt. Till slut fanns bara vanmakt. Omständigheterna kring slutet, där en klok mans sista vilja inte fick bejakas, blev sådana som aldrig lämnat i fred. Samma erfarenhet delas av så många andra. Den yttersta frågan är: varför får vi inte dö som vi vill?
För mig mognade under åren slutsatsen fram. Lagstiftningen i vår civiliserade rättstat måste tillåta ett medmänskligt alternativ att
av egen fri vilja få lämna livet då det inte längre känns som ett sådant. En lag om dödshjälp skulle erbjuda detta alternativ.
Invändningarna vet vi. Med effektivare palliativ vård, bättre smärtlindring behövs ingen eutanasilag. Såklart behöver vi världens bästa palliativa vård – märkligt att vi inte har den. Gärna en lag om palliativ vård. Men tyvärr hjälper en sådan inte den som i självbestämmanderättens namn uttryckligen vill ha dödshjälp framför mera morfin på sin allra sista sträcka.
Poängen är: I livets slutskede handlar det inte om antingen palliativ vård eller dödshjälp. Utan om både och. Det ena utesluter inte det andra. Vi talar om en valfrihet, som måste vara den döendes rätt.
Dödshjälp kan vara läkarassisterad, där patienten själv övervakat tar ett läkarordinerat preparat, eller så att läkaren ger ett preparat som söver, sedan ett annat som stoppar andningen. Självfallet kan ingen läkare eller annan vårdpersonal mot sin övertygelse förutsättas medverka. Frivillighet gäller.
Stefan Wallin
❞ Gärna en lag om palliativ vård. Men tyvärr hjälper en sådan inte den, som i självbestämmanderättens namn uttryckligen vill ha dödshjälp.
I dag är eutanasi kriminaliserat i Finland. Däremot kan en dödssjuk vägra ta emot vård. Man kan avsluta närings- och vätsketillförseln eller sedera, djupsöva, patienten i väntan på döden. Det är inte svårt att se en märklig gråzon i dagens passiva, legala vård i livets slutskede. Men en läkare som på den döendes uttryckliga begäran avslutar dennes liv gör sig alltså skyldig till brott.
Visst finns alternativ för den som har krafter kvar och vill dö: Självmord. Dock kan både metoden och omständigheterna vara sådana där anhöriga, vittnen och andra utomstående ofrivilligt dras in, kanske traumatiseras.
Låter detta brutalt? Kanske, men sådant är verkliga livet. Att blunda är såklart möjligt. Det gör vi som bäst. Istället borde vi med öppna ögon fundera på vilka alternativ samhället kan erbjuda en döende som själv vill dö. Jag kan inte se något mer medmänskligt än att av egen fri, upprepad och dokumenterad vilja, i skydd av lagstiftning med strikta kriterier, hjälpt av medicinsk expertis och med sina närmaste på plats få lämna detta liv under ordnade former i egen säng.
Våren 2018 förkastade riksdagen med rösterna 122–60 ett medborgarinitiativ för en eutanasilag. Detta trots att flertalet av ledamöterna i valkompasser före valet sagt sig stöda eutanasi. I riksdagsdebatten betonades att Läkarförbundet säger nej. En relevant invändning i sig även om den officiella linjen inte längre motsvarar läget på fältet.
Då samma Läkarförbund 2020 frågade medlemskåren var 48 procent för och 47 procent emot. I Sjukvårdarförbundets medlemsenkät 2017 stödde för sin del 69 procent av sjukvårdarna eutanasi. Samma år mätte Helsingin Sanomat att tre av fyra finländare säger ja och bara 14 procent nej till legaliserad dödshjälp.
Ändå går det inte framåt. Varför?
En del motståndare kontaminerar systematiskt frågan genom att ladda den vulgäremotionellt: ”Vill du legalisera mord?” Ännu groteskare är påståendet att eutanasi skulle bli en laglig ättestupa för dyra patienter, dementa, handikappade. Hur i hela friden kan någon tro att finländsk lag – och vi som stöder en sådan – skulle vilja detta?
Så finns religiösa motiv som dock sällan sägs rakt ut i politisk debatt. Anser man att endast Skaparen får släcka ett liv som Skaparen själv tänt är det såklart ett oemotsägligt argument i sig. Vem är jag att opponera personlig övertygelse? Jag vill ju också ha respekt för min. Problemet är bara att argumentet inte hjälper lungcancerpatienten, som vill föregripa sin kvävningsdöd innan syret tar slut. Inte heller fungerar det i forskningsbaserad lagberedningstext, som skall omsättas till politiska beslut.
Nyss trädde flera kända finländare fram och berättade varför de stöder kampanjen för en eutanasilag. Sportredaktören Kaj Kunnas, förra EU-domaren Allan Rosas, tidigare riksbankschef Sirkka Hämäläinen, ekonomisten Sixten Korkman, musikerna Tuomas Holopainen och Olavi Uusivirta, författarna Rosa Liksom, Kari Enqvist och Sofi Oksanen är med. Förra riksdagsledamoten Jutta Zilliacus och journalisten Vesa Kallionpää, änkling efter Maarit Feldt-Ranta, ävenså. Och många till.
Målet med kampanjen som leds av Föreningen för en värdig död är att i nästa regeringsprogram få en passus om eutanasilag. En sådan finns i dag i Holland, Belgien, Luxemburg, Spanien, Kanada, Colombia, delar av Australien och Nya Zeeland. Men vi skall inte kopiera av någon annan. Vi skall stifta en egen lag, baserad på finländsk rättskultur, läkar- och vårdvetenskap, etik, med rigorösa övervakningsoch kontrollmekanismer, utan kryphål och risker för sluttande plan eller annat missbruk.
Det är dags att vi bejakar människans fulla självbestämmanderätt och valfrihet också inför döden. Det är vi skyldiga de döende – i slutändan var och en av oss. Om vi själva så vill.