Pojkvänskap skör som glas
Manlig vänskap och dess sårbarhet verkar ha sin stund i solen, åtminstone på film. Svart komik om medelålders vänskap i The banshees of Inisherin; tragiskt i det belgiska uppväxtdramat Close, om två trettonåriga pojkar som börjar högstadiet.
Betyg: 4/5 Biopremiär: 3.3.
Regi: Lukas Dhont. Manus: Lukas Dhont och Angelo Tijssens. I rollerna: Eden Dambrine, Gustav De Waele, Emilie Dequenne, Léa Drucker. 105 min. F12
Titeln Close står för innerlig vänskap men även för filmens dominerande stildrag: närbilder på två spröda, finlemmade pojkar, ofta på blomfält som badar i gyllene ljus. De är bästisar, nästan bröder sedan barndomen, familjerna är vänner och den ena försörjer sig på pittoresk blomsterodling på en idyllisk landsbygd.
Pojkarna spelar musik, ritar porträtt i blyerts, berättar historier för varandra innan de ska sova. De sover tätt ihop, rör vid varandra lika självklart som vid sig själva, exploderar emellanåt i fysisk aktivitet som att brottas eller cykla.
En tanklös, kravlös, närapå ordlös vänskap. Enda skillnaden mellan dem är att Léo (Eden Dambrine) är ljus, Rémi (Gustav De Waele) mörkhårig.
Men redan första dagen i högstadiet ställs frågan: ”Är ni två ihop?” Inte speciellt fientligt, snarare nyfiket, men den ställer krav på pojkarna att definiera vänskapen.
Och det här sliter dem isär, för de bemöter frågan på olika sätt. Léo är mer utåtriktad och nyfiken, börjar spela ishockey och få nya vänner, medan Rémi är vekare, drar sig inåt i sitt cellospel och vill att allt ska bestå precis som det varit.
Vänskapen har en erotisk vibration. Men härrör den ur betraktarens blick: vanan att se komma uthistorier, ovanan vid bilderna av en så kroppslig, ömsint pojkvänskap?
Eller både finns och finns den inte där, kanske Léo och Rémi uppfattar vänskapen olika? Eller är det världen och dess fördomar som tränger sig mellan dem?
Även för ung publik
Det är i alla fall oskuldsfullheten före fallet som skildras – hur barndomen kan pågå bara till en viss gräns, sedan måste den upphöra. Det är ett klassiskt ämne men här samtidigt skildrat anspråkslöst, rått och med ovanlig empati. Utan att visa vare sig sex eller våld är filmen nervslitande som en skräckfilm.
Lukas Dhonts film delar självklart det belgiska arvet av närmast dokumentär naturalism som kännetecknar bröderna Dardennes filmer. Eller Laura Wendels Playground (som kan ses på Yle Arenan), där den ungefär sjuåriga flickprotagonistens erfarenhet av hur hennes beundrade storebror mobbas på skolgården tas på största existentiella allvar och nästan utspelar sig i realtid.
Close delar också nordiska ungdomsfilmers allvar och självklara fokus på barnen, som Klaus Härös
Elina som om jag inte fanns eller varför inte Lukas Moodyssons
Fucking Åmål. Så även om filmen vann juryns pris i Cannes i våras passar den självklart för en tonårspublik. Men filmen iakttar även pojkarnas mammor – deras svek, deras sorg – med en lika känslig, noggrann blick.
Knoppar som brister
Jag har sparat det bästa till sist, nämligen de gudabenådade skådespelarna, främst pojkarna som inte förefaller spela alls. Gustav De Waele är tryggt världsfrånvänd, lite som nykläckt när han tvingas bort från pojkrummet och helt hudlös där ute.
Men det är Eden Dambrine som har stjärnkvalitet, det går inte att slita blicken från honom. Pojkarna är båda skira och vackra som blomknoppar och just den kvaliteten kan jag inte minnas mig ha sett hos pojkar på film sedan Döden i Venedig.
Filmen är kanske en aning för smakfull och historien lite för enkel, men den är medveten om det själv. Close påminner övertygande om hur fruktansvärt ont det gör att växa upp. Otroligt att någon överlever.