Opersonligt vykort från åttiotalet
Sam Mendes nya film är ännu en kärleksförklaring till biografen och filmen själv. Det är minst tre filmer i en: om rasism, mental ohälsa, en romans med stor åldersskillnad – skildrat med väldigt lite gestaltning.
Betyg: 2/5 Biopremiär: 3.3.
Regi: Sam Mendes. Manus: Sam Mendes. Foto: Roger Deakins. I rollerna: Olivia Coleman, Micheal Ward, Colin Firth, Toby Jones. 115 min. F12
blir alltid lite på min vakt när en film lanseras som en berättelse om ”the magic of cinema”, en kärleksförklaring till biograferna och till filmen själv. Dels för att det är något väldigt inåtvänt med premissen, en sorts klapp på den egna axeln, håller vi inte på med något magiskt här, och dels för att det kan väcka den inte alltid så nyanserade cynikern i mig. Jag måste kämpa för att inte himla med ögonen när en projektor går i gång och kameran zoomar in på dammet som virvlar i ljusstrålen. Detta trots att jag älskar film och faktiskt tycker att det kan vara något rent ut sagt magiskt med biosalongens mörker.
Sam Mendes nya film Empire of light, den första han står som ensam manusförfattare till, försöker – åtminstone om man ska tro försäljningsavdelningen – vara en sådan magisk film. Den utspelar sig till stor del på en biograf i en liten kuststad i England i början av åttiotalet. Där jobbar Hilary (Olivia Coleman), en medelålderskvinna som vid första anblick verkar ensam, något deprimerad. Något har hänt, förstår vi, hon äter litium och träffar regelbundet en läkare. På jobbet ser hon till att lådorna med godis är påfyllda, hon samlar ihop biljettremsor och räknar dem manuellt, och hon städar biosalongen tillsammans med sina kollegor. Hon har också en rätt sorglig affär med sin träiga chef (Colin Firth).
Samhörighet i utanförskap
Hennes tillvaro får en sorts nytändning när Stephen (Micheal Ward) börjar jobba på biografen. Han är ung och charmig, och han ser Hilary på ett annat sätt än de övriga. En viss känslan av samhörighet uppstår kanske också i form av utanförskap – för Stephen rotar det sig i att vara en svart man i åttiotalets England, där skinnskallar mobiliserar sig och vardagen är full av mikroaggressioner.
Här blir filmen en tillflykt – ja, inte så att Mendes visar det, utan han låter Stephen säga det rakt ut: ”Den där lilla ljusstrålen är en tillJag flykt”. Och det här är symtomatiskt för Empire of light, här finns väldigt lite gestaltning. Känslan av att biomörkret utgör någon som helst tillflykt eller räddning uteblir. Magin, den ska tydligen infinna sig av bara åsynen av en projektor och några gammaldags filmrullar.
För många trådar
Tyvärr gäller det även filmens övriga trådar, som dessutom är alldeles för många (det här är minst tre separata filmer i en). Rasism, mental ohälsa, en romans med stor åldersskillnad – Mendes tar sig an allt med underligt opersonlig hand, visar det utan att engagera sig desto mer i det, och utan att fördjupa sina karaktärer. Detta gäller särskilt Stephen, som blir närapå en funktion för Hilarys berättelse.
Som regissör har Mendes utmärkt sig, från debuten American beauty via charmiga roadtripfilmen Away we go till ett par Bondfilmer och 1917. Som manusförfattare lämnar han dock en hel del övrigt att önska. Roger Deakins foto är väldigt vackert och Olivia Coleman gör sitt yttersta, men materialet håller inte.