Trojanska hästar i kyrkan

Dagen efter att translagen har godkänts av riksdagen utbryter panik och bestörtning i diverse hatretoriska bubblor på Facebook.

En del ultrakonservativa kristna kretsar förutspår syndafloden och hotar med Sodom och Gomorra.

Prästen Halvar Sandell ser framför sig en situation där vi vilseledda av Satan kommer att dränkas i eld och svavel, i likhet med de bibliska städerna Roms och Sybaris, på grund av vårt syndiga leverne. Translagen utgör enligt honom vändpunkten.

Sandell lämnade den evangelisk-lutherska kyrkan 2017 och beslöt sig för att grunda eget. Nu leder han S:t Martins församling för de rättrogna som har sett ljuset och följaktligen kommer att skonas från Guds vrede.

Sandell kallar den evangelisk-lutherska kyrkan för en ”avfallen kyrka” och ondgör sig över Kyrkostyrelsens uttalande som välkomnar translagen och ser den som en seger för de mänskliga rättigheterna.

Samtidigt som Sandells trosfränder hotar med syndafloden firar mina regnbågsvänner att den nya translagen äntligen har godkänts av riksdagen. Medan champagnen flödar på nattklubbarna är det en lång rad väckelsekristna aktivister som sväljer den bittra kalken i Österbotten.

I synnerhet laestadianernas fridsföreningar är förgrymmade över riksdagens beslut att trygga de mänskliga rättigheterna för landets transpersoner. Till laestadianernas retoriska förebilder hör riksdagsledamot Päivi Räsänen (KD) och rörelsen Äkta äktenskap (Aito avioliitto) som aktivt motarbetar transpersoners rättigheter. I Sverige har såväl väckelserörelserna som Kristdemokraterna omvärderat sin syn på regnbågspersoner, men i Finland släpar utvecklingen efter.

Translagen väcker frågan hur kyrkan ska hantera de väckelserörelser som äter upp kyrkan inifrån. Laestadianerna vill nämligen äta kakan och ha den kvar. De vill predika sin alternativa syn på evangeliet i sina bönehus och ta avstånd från den evangelisk-lutherska kyrkan, som enligt dem har svikit sina kristna ideal.

Samtidigt vill laestadianerna ändå förbli medlemmar i den förtappade och avfallna kyrkan som de så innerligt föraktar. Då den inomkyrkliga väckelsen inte avancerar såsom laestadianerna förväntar sig, återstår sabotage och handlingar som obstruerar Borgå stifts beslut.

Det kryllar av laestadianska förtroendevalda som har tagit säte i den evangelisk-lutherska kyrkans församlingsråd på olika håll i Österbotten. De motsätter sig kvinnliga präster och sprider ett förakt mot sexuella minoriteter och transpersoner.

Pedersöre församling hör till de institutioner som har slitits mellan motstridiga viljor en längre tid. När församlingen utsåg Mia Anderssén-Löf till kyrkoherde meddelade prästen Dennis Svenfelt att han inte kan samarbeta med kvinnliga präster eftersom det strider mot hans övertygelse. Konstigt nog höll han inne med den övertygelsen i samband med prästvigningen.

I juni i fjol fattade Borgå stift beslutet att Svenfelt behåller prästämbetet, men att han inte längre kan jobba för stiftet. Laestadianernas Fridsföreningars Förbund (LFF) förbarmade sig över Svenfelt och samlade in pengar för att finansiera hans missionsarbete i Lettland, som började i januari. Då det inte går att vrida klockan tillbaka på hemmaplan kan fattiga och utsatta församlingar utanför landets gränser tjäna som hubb för missförstådda präster som kan främja den laestadianska väckelsen.

Den evangelisk-lutherska kyrkans toleranta och tillåtande inställning till laestadianska oliktänkare har kommit till vägs ände. Det är hög tid att ställa ultimatum och tvinga laestadianerna att välja sida. Antingen förbinder de sig att följa kyrkans linje eller så får de köra sitt race i sina bönehus. Vi behöver inga fler trojanska hästar i vår folkkyrka.