Gemensamt ägd energi skapar oanade klimathjältar
Europa går mot ett energisystem som bygger på förnybar energi. Sol- och vindkraft som ägs gemensamt kan hålla styr på höga elräkningar och i bästa fall involvera grupper utöver den klimatintresserade medelklassen.
Vi ser just nu en massiv övergång till förnybara energiformer i Europa. Nu har dessutom Putins krig i Ukraina gett oss ytterligare eld i baken för ett slutgiltigt farväl till fossila bränslen. Och visst – allt detta sker alldeles för långsamt när vi beaktar den tickande klockan som är klimatkrisen. Men den positiva utvecklingen har kommit smygande och är lätt att missa.
Bara i Finland byggdes i fjol 437 nya vindkraftverk med en sammanlagd effekt på 2430 megawatt, vilket ökade vår vindkraftskapacitet med hela 75 procent. År 2030 kan vindkraften stå för en fjärdedel av elproduktionen. Kostnaden för att producera förnybar energi har sjunkit år för år och är nu oftast klart billigare än att bränna fossila bränslen.
På ett rent teknologiskt plan finns det alltså mycket att glädjas över. Men hur hjälper dessa framsteg dem som har kämpat med höga elräkningar denna vinter? Redan innan energikrisen slog till hade sju procent av hushållen i EU inte råd att värma sitt hus tillräckligt. Hela en femtedel av hushållen kunde inte kyla ned sitt hem ordentligt om somrarna.
Ett möjligt svar på frågan finns i norra Belgien, i den lilla flamländska orten Eeklo. Där har många av de tjugotusen invånarna gått med i en så kallad energigemenskap som producerar elektricitet genom lokala förnybara källor som sol- och vindkraft.
Det gemensamt ägda bolaget Ecopower har med sina 23 vindmöllor och annan produktion kunnat se till att hushållen delvis varit skyddade från det senaste årets höga elpriser.
Förnybar energiproduktion är per definition mindre centraliserad än fossil produktion som bygger på stora enheter.
I dag finns tusentals gemensamt ägda energiprojekt runtom i Europa. De visar att övergången till ren energi inte behöver ligga i händerna på ansiktslösa energibolag som just nu tar hem miljardvinster på energikrisen. EU-kommissionen tror att hälften av EU:s förnybara energi kan produceras av medborgarna själva år 2050.
❞ Det handlar helt enkelt om vanliga människor som vill producera sin egen energi till ett skäligt pris och se till att inkomsterna styrs tillbaka till lokalsamhället.
Här i Bryssel har jag nyligen investerat 50 euro för en andel i det nystartade kooperativet Brupower, som har som mål att installera 3000 solpaneler på skolor, kontorshus och andra byggnader i staden. När projekten väl producerar energi kommer jag som delägare kunna teckna ett elkontrakt med bolaget.
Lägre elräkningar kan alltså vara en fördel med att gå med i en energigemenskap som kan dra ett ett strå till stacken för en mer rättvis omställning. Men den sociala effekten är knappast så märkbar om dessa energisamfund bara blir en kul hobby för de välbärgade och de klimatintresserade. Kan en mer demokratisk energiproduktion hjälpa de fattigaste hushållen och skapa en känsla av delaktighet i energiskiftet?
Det finns vissa positiva signaler. Jag ställer först frågan till Brupower i Bryssel, som för tillfället endast har kring hundra medlemmar. Social integration är en prioritet, enligt svaret jag får per mejl, och de har redan en arbetsgrupp som fokuserar på att nå ut till mindre privilegierade grupper i staden.
Ecopower i Flandern har verkat mycket längre, sedan 1992, och har mer konkreta resultat att peka på. Den klaraste nyttan för de lokala invånarna är att hålla elräkningarna på en dräglig nivå. Man nämner också ett pilotprojekt som subventionerar skuldsatta hushålls deltagande i energigemenskapen, samt att en del av vinsten från produktionen investeras i olika sociala projekt i området.
I Storbritannien har Repowering London hjälpt en rad bostadsområden installera solpaneler på hustak, bland annat på skolor. I stadsdelen Brixton utrustades flera kommunalt ägda bostadshus med solpaneler – intäkterna gick tillbaka till det socialt underprivilegierade området och användes bland annat till utbildningsstipendier för ungdomar på orten. Exemplen slutar inte där: Jag läser om projekt att förbättra energieffektiviteten i subventionerade hyresbostäder, om ett grekiskt solenergiprojekt där fattiga hushåll kan delta för en liten slant, om en energigemenskap med feministiska värderingar i Spanien. Och i Finland tycks fokus främst ligga på hur husbolag gemensamt kan producera energi.
Det som förenar alla de här projekten är att de är vettiga även om vi helt bortser från klimatkrisen som motiverande faktor. Det handlar helt enkelt om vanliga människor som vill producera sin egen energi till ett skäligt pris och se till att inkomsterna styrs tillbaka till lokalsamhället. Oavsiktliga klimathjältar behöver vi fler av.