Exceptionell regering under en exceptionell tid
Om drygt två veckor blir regeringen Marin en tjänstemannaministär. Det har inte bara varit en ovanlig regering utan också en mycket ovanlig tid i Finland och i världen. Ändå har regeringen lyckats förverkliga en stor del av sina ursprungliga planer.
Bara ett halvt år efter starten var statsminister Antti Rinne tvungen att avgå efter oförsiktiga uttalanden om Posti, eftersom Centern tappade förtroendet för honom. Sanna Marin valdes till ny statsminister av SDP:s partifullmäktige med några rösters marginal framom Antti Lindtman.
Finland fick en regering som leddes av fem kvinnor, av vilka fyra är födda på 1980-talet. Det gav stor internationell uppmärksamhet. Den har hållit i sig vad Sanna Marin beträffar och hon är nu något av en stjärna. Det har betydelse för ett land som Finland, där vi alltid fäster uppmärksamhet vid vad andra säger och tycker om oss. Men det handlar inte enbart om internationell uppmärksamhet. Det har skett ett generationsskifte i finländsk politik och det har mer än symbolisk betydelse att alla fem regeringspartiers ledare är kvinnor.
Men ingen är profet i sitt eget land. Sanna Marin har skärskådats på många olika sätt. I hur hög grad det beror på att hon är en socialdemokratisk statsminister och i vilken mån det handlar om att hon är en ung kvinna är svårt att bedöma. Men det är klart att båda faktorerna har betydelse.
Regeringen Rinne/Marin uppstod som en reaktion på Juha Sipiläs (C) konservativt borgerliga regering med Centern, Sannfinländarna och Samlingspartiet. Konkurrenskraftsavtalet förbättrade Finlands konkurrenskraft, men det skedde framför allt på de offentligt anställdas bekostnad i form av fler arbetsdagar och nedskurna semesterersättningar i branscher som i hög grad är både kvinnodominerade och lågavlönade. I regeringen Sipiläs program glömdes det nordiska samarbetet bort och jämställdheten tyckte man att var fixad.
På många sätt har regeringen den här perioden fört en helt annan politik. De som inte gillar den har givetvis varit kritiska, som sig bör.
Framför allt har regeringen Rinne/Marin satsat på välfärden och gjorde så kallade framtidsinvesteringar, som i hög grad har finansierats med lån. Till exemplen hör den utvidgade läroplikten, som nu gäller in på andra stadiet. Det är definitivt en framtidsinvestering, och den var nödvändig också med tanke på målet med en större andel högt utbildade unga i Finland.
En klar bedrift är att vårdreformen äntligen förverkligades, efter att två regeringar misslyckats på upploppet. Med tanke på coronapandemin, som samma ministerium hade hand om, måste man lyfta på hatten. Sedan är det en annan sak att det säkert finns mycket att göra och även ändra på innan målen för vårdreformen kan uppnås. Eftersom mycket har stått stilla i 10–15 år var det viktigt att strukturerna för vården förändrades.
När det gäller klimatpolitiken har målsättningarna varit ambitiösa, men de konkreta åtgärderna har skapat stora konflikter inom regeringen. Forskare anser att klimatlagen var ett klart framsteg, men konstaterar att både markanvändningen och allt som gäller skogen är känsligt. Dessutom framstår miljöpolitiken fortfarande som en skild sektor för sig och de olika ministerierna kommunicerar inte med varandra och stretar åt olika håll.
Även jämställdheten låg högt på regeringens agenda och den här regeringen har sin första jämställdhetsminister på heltid. Ett stort genombrott är att föräldraledigheten äntligen reformerades och förlängdes. Pappor, eller den ickefödande föräldern, får fler föräldraledighetsdagar men fortfarande kan en hel del ges till den andra föräldern.
Men i fråga om löneskillnaderna mellan kvinnor och män lyckades regeringen inte genomföra den transparens som skulle behövas.
Sist, men inte minst, har regeringen bedrivit en aktiv politik för svenskan och tvåspråkigheten. Det är till exempel den nya nationalspråksstrategin ett exempel på.
Den skarpaste kritiken mot regeringen Marin handlar om skuldsättningen. Ungefär 75 procent av den går på först pandemins och sedan krigets konto, men cirka 10 miljarder hänför sig till regeringens övriga politik.
Sedan finanskrisen 2008 har enbart regeringen Sipilä klarat av att skära ned på skuldsättningen och även då var skalan blygsam. Nu vill alla partier anpassa de offentliga finanserna, men medlen och metoderna är helt olika.
Regeringen Marin har haft ett starkt stöd av finländarna. Först nu, just inför valet, har stödet sjunkit till strax under 50 procent. Det är ett mycket ovanligt med en så hög popularitet. Det handlar i hög grad om hur regeringen och statsminister Sanna Marin har lotsat Finland och finländarna genom de två allvarligaste kriser vi har upplevt på decennier. Det är ingen bortförklaring, utan ett gott betyg.