En del föräldrar säger nej till regnbågsworkshop i skolan
Unga ville ha mer information om könsmångfald. Och invånarna i Helsingfors röstade fram ett nytt diskussionstillfälle som nu är på turné i alla skolor i staden. Men alla föräldrar har inte låtit sina ungdomar delta.
Eerika Ströömi och Virve Savoila går runt i stickade sockor i Grundskolan Norsens festsal och förbereder sig mentalt. Så öppnas dörren och en jämn ström av cirka 70 åttondeklassare hittar fram till sina platser.
Ströömi ställer sig upp och tittar ut på ungdomarna. Hon förklarar att det behövs regler för att workshoppen som nu startar ska kännas trygg.
– Vi pratar om viktiga saker i dag, om människors identitet. Vem vi är, helt enkelt. Det betyder att vi behöver ta temat på allvar och inte skämta och inte använda osakligt språkbruk, för det kan vara väldigt sårande. En tystnad sänker sig.
– Men det är helt okej att inte veta allt, och att ställa frågor om det här, fortsätter hon.
Under den kommande timmen ska allt handla om att öka kunskapen om regnbågsfrågor.
– Genom att öka kunskapen ökar vi tryggheten för de regnbågsungdomar som finns i alla skolor, säger Savoila.
Hen börjar med att förklara vad sexuell läggning egentligen är.
– Det betyder vem man blir kär i, attraherad av, vem man har en crush på, vem man är intresserad av på ett intimt, romantiskt eller sexuellt sätt. Var och en har rätt att definiera sin egen sexuella läggning.
Ingen annan kan säga att en ungdom ska bli kär i en viss slags människa.
– Det är helt enkelt din ensak. Det är också din skyldighet att inte klistra på någon annan en sexuell läggning. Det låter ganska självklart, tycker jag när jag står här, men ibland i praktiken i livet märker jag att det inte är så självklart.
Vissa unga fick inte vara med
Virve Savoila och Eerika Römi besöker svensk- och engelskspråkiga skolor i Helsingfors i vår och ordnar regnbågsworkshoppar för elever i årskurserna 6–9.
Men några ungdomar har inte deltagit.
– Föräldrarna har meddelat att deras barn inte får delta, säger Ströömi.
Vad går de här barnen och ungdomarna miste om?
– Möjligheten att lyssna på när vi talar om det här ämnet som vilket ämne som helst, säger Savoila.
Hen understryker att det ingalunda är så att heterosexualitet förbises under workshoppen.
– Det är inte så att vi vill plocka bort normen, utan i stället berätta att alla de här sexuella läggningarna finns, fast något annat är mer vanligt.
Ströömi för fram att det i läroplanen står att skolans uppgift är att främja jämställdheten mellan könen och öka kunskapen om könsmångfald.
– Könsmångfald och olika sexuella läggningar kommer fram i ämnen som biologi och hälsokunskap. Om en elev inte deltar i den här workshoppen så betyder det inte att eleven inte skulle höra om det här alls. Men det skulle ju vara bra om alla fick delta, säger Ströömi.
Initiativet till workshopparna kommer från unga i Helsingfors. De
❞ Själva diskussionerna och att ta upp teman väcker känslor. Enstaka gånger har det varit ett direkt motstånd, men det är väldigt marginellt. Mest är det nyfikna frågor som lite kan gå över gränsen för att vara respektfulla för att man inte vet det.
Virve Savoila
upplevde att man behöver tala mer om regnbågsmångfald i skolan.
Ungdomarna skickade in ett förslag till Helsingfors stads deltagandebudget Oma stadi. I den här budgeten kan invånarna rösta på olika förslag, och i det här fallet fick regnbågsworkshopparna tillräckligt med röster.
”Lättare att förstå”
Under workshoppen får eleverna fundera på normer som har att göra med kropp och kön. Ronja Hänninen, Amelie Lindgren, Lia Granfelt och Alexandra Hampf sitter med penna och rutigt papper.
– Jag vet inte hur jag ska beskriva det … Heteronorm? börjar Hänninen säga.
Frågor av den här typen är inte så lätta att sätta ord på.
Men sedan lyckas Hänninen förklara att hon upplever att det inte längre finns förväntningar på att man ska bli kär i ett visst kön. Däremot finns det förväntningar om att tjejer och killar ska vara på ett visst sätt.
På det stora hela verkar de vara nöjda med dagens program.
– Det är viktigt att man lär sig om det, säger Lindgren.
Granfelt tycker det är bra att man i situationer där en person berättar om sin sexuella läggning
eller könsidentitet vet vad begreppen betyder.
– Då är det lättare att förstå, säger Hampf.
Nya saker har de också lärt sig, som ordet intersex, eller interkönad som det brukar kallas i Finland. Det betyder att någon föds med ett tillstånd där könsorganens utseende, personens kromosomuppsättning eller utvecklingen av testiklar eller äggstockar inte följer vad som förväntas enligt den heteronormativa könsuppdelningen man–kvinna.
”Flickor förväntas lära sig”
I en annan grupp hittar vi Maggie Mattson, Linn, Oskar Karlsson och Leo Ristiranta som pratar om hur tjejer och killar förväntas se ut.
Stora muskler och tvättbräda är några exempel på förväntningar på hur en kille ska se ut som kastas fram i gruppen.
– Jag har nog märkt i samhället att flickor förväntas lära sig mycket och pojkar förväntas vara på sidan av. Att de lite ignorerar det, för det anses vara okej, säger Mattson.
Längden på håret hos tjejer och killar upplever de som ett rätt så fritt val.
– Jag skulle inte vara bekväm med att klippa mitt hår, säger Mattson.
– Jag har alltid haft kort hår för att mina föräldrar alltid klippte det, säger Karlsson.
Ristiranta har kort hår för att han bara upplever att det är mer praktiskt.
Jobbar mot ensamhet
Eerika Ströömi och Virve Savoila säger att det generellt sett gått bra att ordna workshoppar.
– Själva diskussionerna och att ta upp teman väcker känslor. Enstaka gånger har det varit ett direkt motstånd, men det är väldigt marginellt. Mest är det nyfikna frågor som lite kan gå över gränsen för att vara respektfulla för att man inte vet det. När det är många på plats kan det bli så att eleverna hakar på varandra, säger Savoila.
Förekommer homo- och transfobi?
– Jo. Det finns ju redan här i skolorna. Om det kommer fram under workshoppen så betyder det att vi behöver jobba ännu mera. Det här är bara en början. Det är inte så att regnbågstemana nu är fixade, säger Ströömi.
På plats i festsalen är också flera lärare samt skolcoachen Sara Kanu. Hennes jobb går ut på att finnas till hands för eleverna samt att jobba mot ensamhet och för att eleverna ska hitta sin plats i en grupp.
– Jag jobbar intensivt med både kuratorn och den biträdande rektorn.
Från och med i höst kommer Helsingfors för första gången att fastanställa skolcoachar.
Behöver vi initiativ som regnbågsworkshoppar?
– Absolut. Det finns så mycket kunskap som en del lärare inte har, säger Kanu.
Hon upplever att frågorna diskuteras bland eleverna.
– Många elever har redan kunskap och kan dela med sig av den. Jag tycker att man reagerar om det antas att alla är heterosexuella.