I Umeå var litteraturens språk annat än politikens plattityder
Jag skriver ner mina intryck på världpoesidagen (21.3), en av alla välmenande dagar som syftar till att vi ska skänka en tanke till något behjärtansvärt, oftast abstrakt.
Men för mig var årets Umeå internationella litteraturfestival just det: världen och poesin. Den mest självklart politiska och samhälleligt brännande litteraturfestivalen jag besökt.
Här behandlades gängvåldet i Sverige som bara i år tagit 63 liv, kriget i Ukraina, den pågående revolutionen i Iran, författarnas villkor i förhållande till strömningstjänsterna, skogens och ursprungsbefolkningens verklighet – men inte som läpparnas bekännelse i ett par inledande fraser.
Istället hade festivalen bjudit in författare som verkligen har något att säga – och har skrivit litteratur – om de här ämnena. Publiken kunde nå bakom nyhetsrubrikerna till poesin: konsten att bevara ögonblick levande.
Som den amerikanska poeten Carolyn Forché, vittnesdiktens upphovskvinna som skrev om El Salvador åren innan inbördeskriget bröt ut (”dikterna kallades politiska i USA – jag har kommit fram till att politisk betyder det man inte håller med om”).
Hon samtalar med sin vän, den ukrainska poeten Ilya Kaminsky, om hans diktsamlingar Dansa i Odessa och De dövas republik och om kriget som är det enda han kommit hit för att tala om. Poeterna har nyss sammanställt en antologi med ukrainska poeter.
Den ryska författaren Maria Stepanova berättar igen om sitt modersmåls imperialistiska arv och hur det går att skriva ”när den kollektiva skammen ligger i bläcket”. Om osannolikheten att bli av med Putin tack vare en folklig revolution:
”Jag tror på mirakel och solidaritet, de är det enda hoppet nu för Ukraina”, säger hon.
När jag lyssnade till hennes obönhörliga uppläsning av diktsviten ”Flickor utan kläder” blev jag femton år igen, mindes vilken sårbar, skranglig, naken kropp jag då var inför omvärldens blickar.
Det kändes också symptomatiskt att hela fyra poeter och en enda prosaist, Mikael Yvesand med sin oemotståndliga Häng City, var nominerade till Katapultpriset, Sveriges författarförenings pris för bästa debutbok.
Det gick till Mickaela Persson för En adept till mästaren av schack gör en inre färd i Sibirien, en maximalistisk, egensinnig, metaforrik diktvärld, sprakande av färger trots att författaren bara kan se skillnad på ljus och mörker – hon uttrycker hur hon tror färgerna ser ut med andra sinnesintryck. Som 14-åring drabbades hon av Edith Södergran och har fortsatt söka musor i sitt skrivande.
Den nominerade poeten Sorin Masifi konstaterade att poesins uppsving beror på hiphop och rap, ”hiphopen är störst i Sverige, större än Ruben Östlund”.
Även hos Johannes Anyuru och Nicolas Lunabba (hans mamma var för övrigt finlandssvensk) finns rapen i bakgrunden. Både i deras samtal, och i samtalet mellan Diamant Salihu och Jens Lapidus figurerade gängvåldet, gangsterrap och tonårskillarna.
Det imponerande är att Sverige har dessa lysande författare som själva vuxit upp eller vistats i förorternas miljonprogram tillsammans med ungdomarna (Salihu har intervjuat dem som nyhetsjournalist, Lapidus ger läxhjälp, Anyuru har lett skrivarskolor, Lunabba är verksamhetsansvarig för organisationen Helamalmö). Det gör något med böckerna, som både läses i förorten och av andra som knappt varit där.
Litteraturens språk är inte politikens plattityder eller nyhetsspråkets skenbara neutralitet. Därför kan just författarna tala på ett annat sätt, både om varför det sker i Sverige just nu – och föreställa sig en förändring.
Umeå var genomsyrat av de här rösterna, från människa till människa.