Den nordiska kolonialismens fula historia
Godland är en lite för lång men bitvis andlöst spännande film som med både grymhet och ett stråk av svart humor skildrar den nordiska kolonialhistorien mellan grannfolk. Svindlande sinnligt filmad imponerar den med sin visuella gestaltning.
DRAMA
Godland (Vanskabte land)
Betyg: 4/5
Biopremiär: 24.3.
Manus och regi: Hlynur Pálmason. I rollerna: Elliot Crosset Hove, Vic Carmen Sonne, Hilmar Guðjónsson, Ingvar Eggert Sigurðsson, Jacob Lohmann, Ida Mekkin Hlynursdóttir. 143 min. F12
Det starkaste i Godland, med originaltiteln Vanskabte land, är skalan: naturens enorma storslagenhet, obarmhärtighet och långa tidsförlopp versus människolivets rörande korta futtighet. Med både grymhet och ett stråk svart humor skildras en nordisk kolonialhistoria, om hur en dansk präst anländer till Island i slutet av 1800-talet, nästan före modern tid och innan måleri eller fotografering ens hade kommit till ön. Svindlande sinnligt filmad, av svenska fotografen Maria von Hausswolff, imponerar Hlynur Pálmasons film med sin visuella gestaltning.
Människan framstår som en klunsig trollslända i ett evighetslångt tidsförlopp men med illusioner om makt som nog aldrig varit starkare än under slutet av det imperialistiska 1800-talet. Den idealistiska prästen Lucas (Elliot Crosset Hove) blir sänd från Köpenhamn till Danmarks koloni Island för att låta bygga en lutheransk kyrka på den sydöstra kusten innan vintern anländer.
Men som en upptäcktsresande vill han först se och fotografera landet och de lokala invånarna, med en av de tidigaste kamerorna som han bär på ryggen. Till sin hjälp och guide får han islänningen Ragnar (Ingvar Eggert Sigurdsson), en seg och pragmatisk äldre man, stark som en oxe och mer intresserad av hästarnas välbefinnande än av någon gudstro. Männen blir genast fiender.
Prästerlig arrogans
I de vidunderliga, karga, enorma landskapen krymper glöden i Lucas mission och ju flera umbäranden expeditionen råkar ut för desto mer fåfängt, småaktigt och arrogant beter han sig. Hans tro börjar flaga av och det blir snart uppenbart att hans överlevnad varken hänger på hans egna insatser eller Guds.
På något vis når expeditionen ändå det lilla danska samhället där kyrkan ska byggas och efter vandringen genom vildmarken framstår som höjden av civilisation. Lucas flyttar in hos Carl (Jacob Lohmann), en dansk änkling som bor med sina två kapabla döttrar, den giftasvuxna Anna (Vic Carmen Sonne) och lillasystern Ida (Ida
Mekkin Hlynsdóttir, regissörens egen dotter med en sådan frimodig friskhet i sitt väsen att till och med prästen smälter). Filmen igenom hittas nya sidor hos karaktärerna: en överraskande talang för brottning, plötslig moderlighet, hämndlust. De går aldrig att genomskåda.
Hänförande upptakt
Godland är lite för lång men bitvis andlöst spännande, om hur ful och drypande av förakt kolonialismen såg ut även i Norden, mellan grannfolk. Den inleds med en infotext om att filmens idé fötts ur de första sju fotografierna någonsin av Island, tagna av en dansk präst i slutet på 1800-talet och senare upphittade i en låda. Det är en hänförande upptakt. Först kunde jag inte begripa hur en film kunde kännas så mänskligt intim, och samtidigt lika storslagen och avlägsen som bergen.
Så jag läste på. Regissören och manusförfattaren Hlynur Pálmason gör film på ett alldeles eget sätt. Han är även målare och fotograf, vilket märks i bildberättandet. Personerna framför kameran är hans familj och vänner.
Det utspelar sig på platser han känner – hans eget ödsliga barndomslandskap på Island. Han använder wow-teknik som 360 graders panorering på ett bröllop som inleds och avslutas med en melodi på Ragnars dragspel, och intervallfotografering över lång tid, som en död häst som långsamt ruttnar tills det spirar blommor på den.
Bilderna ger känslan av geologisk tid och av hur vädret formar oss. Det är en blöt film: tufsigt gräs, oändligt strilande regn, att vara våt inpå skinnet, hur något känns i handen eller på huden – lera, en hästs raggiga päls, en vass sten.
Bilderna och klippningen spelar med kontraster mellan extrema närbilder på en insekt och så enorma landskap att en människa är en fläck. von Hausswolffs sätt att filma barn och natur och en glimt uppnosig visuell humor påminner om Jane Campions Pianot, liksom hur påhittigt epoken används.
Romantisk idealism
Lucas idealism är romantisk men den gör honom till en sämre människa. Få idéer har väl varit lika misslyckade och egennyttiga som européernas kolonialisering av omvärlden. En islänning som fått sin filmskolning i Danmark är just rätt person att gräva här – språket, blicken, missförståndet, brutaliteten som uppstår hos båda parter. Godland är oförutsägbar, sublim, fruktansvärt vacker.
P.S. Naturligtvis var de sju fotografierna en skröna av Pálmason, men jag gick på den totalt. Det är bara ett exempel på filmens märkliga trovärdighet.
❞ Godland är lite för lång men bitvis andlöst spännande, om hur ful och drypande av förakt kolonialismen såg ut även i Norden, mellan grannfolk.