Adrian Pereras flerspråkiga eruption är lysande
I Alla mänskorna ha problemen bjuder Adrian Perera på en sällsam babylonisk mix av fyra delvis brutna språk samt östnyländsk dialekt. Den avslutande delen av hans romantrilogi når fram till ett språkligt och stilmässigt klimax som kort sagt är lysande.
finlandssvenska litteraturhistorien rymmer visserligen en hel massa verk där flerspråkighet och språkvariation märks i olika stor omfattning.
Men frågan är om någon finlandssvensk prosaist – bland poeterna skriver exempelvis Cia Rinne
lyrik som i högsta grad är flerspråkig – har använt flerspråkigheten som instrument i lika hög grad och lika explicit som Adrian Perera i sin nya roman Alla mänskorna ha problemen?
Troligtvis inte.
Perera debuterade 2017 med den hyllade diktsviten White monkey,
som bland annat hälsades som ”en vändpunkt för den finlandssvenska litteraturens vita rum” (Maïmouna Jagne-Soreau i HBL) och som belönades med Svenska Yles litteraturpris. I White monkey möter vi för första gången den lilla nyländska familjen bestående av den finlandssvenska pappan, mamman med lankesisk bakgrund och deras lilla son.
Romanen Mamma (2019) utspelar sig under några kvava sommardagar i början av 1990-talet och berättas ur sonen Tonys perspektiv. Uppföljaren Pappa (2020) tar vid där Mamma slutar, och där är perspektivet pappan Reidars.
Den sargade familjen
I Alla mänskorna ha problemen fortsätter Perera utforskandet av den sargade lilla familjens predikament och utsatthetens mångskiftande uttryck, och här är det slutligen mamman Constance som får föra ordet. Och som hon gör det – det handlar om ingDen et mindre än en språklig eruption där fyra delvis brutna språk och en del dialekt blandas kors och tvärs i en sällsam babylonisk mix.
Även om Constance befunnit sig lite i periferin och varit något undflyende i de föregående verken – läsaren har fått lära känna henne som mamma genom barnets blick och som exfru via den bittra exmakens förminskande, ogina och emellanåt hatiska ögon – har hon hela tiden utgjort ett centralt nav i den fortlöpande historien; det är kring Constance som berättelsen vibrerat som starkast.
Om man betraktar Pereras hittills utgivna verk som ett sammanhållet litterärt bygge – vilket man bör, anser jag – kan de tidigare böckerna ses som ett slags långsamt crescendo som slutligen leder fram mot den språkliga och stilmässiga klimaxen i Alla mänskorna ha problemen. Här ger författaren sig själv fullt utlopp för sin språkliga virtuositet; här träder Constance ur de snäva roller hon med nödvändighet tilldelats utifrån barnets och exmakens perspektiv.
Narrativ stiltje
Emedan jag tyckte mycket om White monkey hade jag svårare för både Mamma och Pappa. Inte för att de är dåligt skrivna, alls inte. Det är bara det att de – tillsammans med bland andra Quyhn Trans prisvinnande Skugga och svalka (2021) och Elin Willows hyllade romaner – företräder vad som tycks vara något av en samtida litterär strömning. I stilmässigt oklanderliga romaner sker allt i språket och författarna briljerar med vackra, precisa formuleringar och mästerliga stämnings- och detaljbilder. Däremot händer det aldrig något, utan narrativet präglas av ett konstant småtråkigt stiltje.
Också i Alla mänskorna ha problemen sker det mesta i språket, men här uppstår aldrig den där känslan av stiltje och händelselöshet. Mycket beror det säkert på temperamentet i berättarrösten; här frammanar Perera i Constance en röst som fullkomligt sjuder av formuleringsglädje, på en hel massa språk samtidigt.
Bruten svenska
Romanens berättande sker främst på en skickligt litterärt konstruerad bruten svenska som för tankarna till Jonas Hassen Khemiris debutroman Ett öga rött, även om de språkliga idiomen skiljer sig åt sinsemellan, medan språkbytena och -variationerna liksom tidigare främst sker i dialogerna. Med sonen Tony talar Constance engelska och svenska, med exmaken Reidar mest svenska, med bekanta på den nyländska landsbygden svenska, finska och engelska, med sin familj på Sri Lanka singalesiska och engelska.
Men språken är inte utbytbara hur som helst. I den tilltagande flerspråkiga rikedomen uppstår också småningom en språklig hemlöshet, vilket för Constance utvecklas till en sorg över vad som går förlorat:
”Det jag mycket sörja mitt singalesiskan, vetdu. Det jag tappa. That is showing the intimacy there, isn’t it so? Det som hemlandet däre finns, det som alla tala. Som häre finns finskan, vetdu, det som vardagen binda ihop.
Det som kan säga livet, är det inte så? Utan varandra så vi kan inte sörja, det nu jag förstår. Det Ulla-Majs förtjänsten, det som hon visa. Hon som mycket vackra sätten föra mig ute samhället, visa olika-olika vännerna, olika-olika tillställningarna. Så varje gång jag få nya orden så jag tappa vetdu: Komma Marthorna så försvinna mahatmorna.”
Stryker inte medhårs
Perera stryker inte läsaren medhårs; både den brutna svenskan och alla språkbyten skapar motstånd, fördröjer och utmanar – i ordens positivaste bemärkelse. Det handlar om ”främmandegöring”, ett begrepp som den ryska formalisten Viktor Sjklovskij myntade 1917 i essän Konsten som grepp. Sjklovskij menar