En polyfon kör med improvisatorisk frihet
Danska Christina Hesselholdt återvänder till bekanta romankaraktärer som likt löv i vinden sopas samman till en spretig mosaik. Det till synes vardagliga växer till intensiva känslolägen i en bok där realism och poesi samexisterar likt omaka möbler.
ROMAN Christina Hesselholdt
Sopa ihop löv mot vinden Översättning från danska: Ninni Holmqvist
Natur & Kultur 2023
Att försöka sopa ihop löv i en motvind som griper tag i dem så de ständigt virvlar i väg. Det är metaforen för att leva, själva livet, i den danska författaren Christina Hesselholdts aktuella Sopa ihop löv mot vinden – den fristående fortsättningen på de tidigare fyra romanerna om ett sällskap som delat det mesta i livet (Camilla, Alma, Charles, Edward, Kristian och Alwilda).
Kanske är det för författaren själv också ett försök att litterärt gripa tag i de spillror och löv som trots allt ännu blivit kvar efter att dessa fyra verk samlats i volymen Sällskapet (2017).
Och det visar sig att det här persongalleriet fortfarande har en hel del av intresse att ge. Visserligen kan Camillas vardagliga reflektioner om allt och ingenting till en början – trots den språkliga skärpan – förefalla lite tjatiga, men Hesselholdts styrka är liksom alltid att hon kan bygga vidare på sin text genom att i cirklar röra sig kring tematiska kärnor. På så sätt börjar den nästan omärkligt växa, samtidigt som intensiva känslor framträder också i sådana mentala landskap där man inte hade väntat sig att få se dem.
I de tidigare delarna har hennes gestalter dansat fram i mer ungdomliga tongångar, men nu är det medelålderns förtretligheter och små glädjeämnen som gäller. Fast så väldigt sent i livet är det ändå inte.
Camillas dotter är bara sex år, och hennes pappa levde ännu för ett litet tag sedan. Nu saknar hon honom på ett eget, osentimentalt vis, genom att plocka i hans efterlämnade tillhörigheter och samtidigt göra utflykter också i sin övriga släkthistoria.
Varje föremål en egen värld
Innan pappan dog ordnade han en utställning med tjugosex föremål som skulle berätta vem han var, en överraskande, plötslig minimalism av en man vars hem i övrigt var fyllt till bristningsgränsen.
”Jag tror inte att min pappa hade slängt en bussbiljett sedan 1960”, konstaterar Camilla, varefter hon själv gör en minutiös genomgång av de tjugosex föremålen så att vart och ett av dem blir en egen liten värld.
På ett liknande sätt som Camillas pappa lägger sällskapets olika personer pussel via sina monologiska tankar och observationer, samtidigt som de försöker fånga en livsessens som aldrig kan vara möjlig att helt nå fram till – de sopar ihop löv mot vinden.
Men om pappan kanske inte kunde bli synlig via sina tjugosex föremål så är det inte svårt alls att få grepp om de lätt excentriska, levande personerna i kretsen. Hesselholdt mejslar med stor exakthet ut sina porträtt, så att man om inte ser dem framför sig så åtminstone känner det som om man var inne i deras huvuden.
Där bubblar en smältdeg av minnen, trivialiteter, neuroser och existentiella grubblerier.
Containrar och mikromiljöer
Och via författaren Alma kan hon också lägga fram egna tankar och lekfulla fantasier om principerna för det litterära arbetet, så att det blir som om romanen på en metanivå utforskade sin egen form:
”Boken kunde få lov att uppföra sig som ett vardagsrum möblerat med hjälp av fynd från grovsopscontainrar; en del av möblerna skulle se ut som om de hade något med varandra att göra, och andra skulle passa så dåligt ihop att det skrek om dem”.
Den rösten är Almas men kunde lika väl vara författarens egen, stilgreppet att ta in element från disparata sfärer och låta dem peka åt olika håll har också hon under åren utvecklat och förfinat. Och när Alma talar om sin fascination inför att skapa mikrovärldar är det på motsvarande sätt lätt att dra en linje till Hesselholdts eget författarskap.
De små miljöerna, ytterst detaljskarpt beskrivna, har en stor betydelse för de stämningslägen som arbetas fram också i den här boken. En speciellt viktig roll får parkerna, stad men ändå natur, och det myllrande växt- och djurliv som där kan öppna sig inför betraktarens ögon. Engagemanget för djurens rättigheter (och ångest inför deras lidande) är också i övrigt viktiga tematiska trådar.
Blandning av realism och poesi
Sopa ihop löv mot vinden är strukturerad på ett liknande sätt som de tidigare delarna i serien, så att längre och kortare monologavsnitt av de olika personerna slås mot varandra. Ibland kan det då förefalla som om de samtalade, ibland talar de förbi varandra, och ofta berättar de bara om aktuella problem i sina helt privata liv.
Här bjuds på en djärv blandning av realism och poesi, av högt och lågt – ingenting mänskligt är uteslutet från de flödande tankeströmmarna. Och ju längre fram i berättelsen man kommer desto mer känns det som om de olika rösterna bildade en polyfon kör, inom vilken de ibland kan ljuda dissonantiskt men i slutändan ändå samspelar övertygande och starkt.
❞ Ju längre fram i berättelsen man kommer desto mer känns det som om de olika rösterna bildade en polyfon kör, inom vilken de ibland kan ljuda dissonantiskt men i slutändan ändå samspelar övertygande och starkt.