Mammas pojkar – ömsint om uppväxt och elände
Moderskärleken finns också när den inte räcker till. Pia Ingström läser Joonatan Tola och Niko Hallikainens starka romaner där mödrar är människor.
finländsk kultur är det pinsamt att vara mammanpoika; mammas pojke, mammasgosse, morsgris. Uttrycken är pejorativa, de antyder något vekt och osjälvständigt, en femininitet som klibbar över från mamman till barnet. I den manliga litterära traditionen är mammorna oftast antingen irrelevanta, toxiskt kastrerande eller alltför heroiska och självuppoffrande för att framstå som mänskligt berörande.
Men två av vårens finska romaner handlar om att vara just mammas pojke på ett ömsint, rörande och livskraftigt poetiskt sätt. Och det finns inget överslätande idylliskt i de här barndomsskildringarna, tvärtom.
Kärleken är verklig men ingen räddning
Joonatan Tolas (f. 1983) debutroman roman Punainen planeetta (”Den röda planeten”, 2021) beskrev det kaotiska livet i en barnrik familj med en psykiskt sjuk konstnärsfar. I Tolas nya roman, Hullut ihanat linnut (”De galna underbara fåglarna”) är pappan död, och mammans neurologiska sjukdom, multipel skleros, har gjort henne allt mer oförmögen att ta hand om sina fyra barn.
Berättaren är sonen, sex år gammal. Han är mammas lilla hjälpreda och hjärtebarn som gosar, tröstar och assisterar vid toalettbesök och fotbad. En storasyster som han kallar ”revisorn” och ”budgetmakaren” försöker agera vuxen och sköter familjens kontakter med samhället, medan barnskyddsmyndigheterna kretsar kring den allt mer vanvårdade barnaskaran. Det hela är hemskt och ohållbart, och det slutar med vårdinstitution för mamman och – lyckligtvis! – fosterhemsplacering för barnen.
Men i Tolas sätt att beskriva sexåringens och den allt sjukare mammans samvaro finns så mycket tillgivenhet och humor att texten både gör ont att läsa och lyfter över misärskildringens klichéer. Stunder av ömhet och lek gestaltas mitt i oredan och vanvården, det är nattsvart komiskt, ibland groteskt, ibland mycket sorgligt.
Det är självklart att inga barn ska behöva leva så – men ändå finns kärleken mellan mor och barn där. Den räcker inte till för att rädda någondera, men den känns alldeles verklig.
I recessionens ruiner
I Niko Hallikainens (f. 1989) roman Suuri märkä salaisuus (”Den stora våta hemligheten”) är hemligheten dels berättarens homosexualitet som han så småningom blir medveten om under sina tidiga tonår.
Men mycket hemligt är också att han redan som liten måste tillbringa många nätter ensam hemma. Inte för att hans mamma är oduglig på något sätt, men för att hon är en fattig ensamförsörjare, tvungen att arbeta nattskift på jobbet som sjuksköterska.
Hon förbjuder sonen att öppna dörren om någon ringer på, försäkrar honom att ”här hemma finns inget att vara rädd för”, förser honom med chips och godis – och besvär honom att inte berätta för någon hur mycket han är ensam, för det skulle tydas som omsorgssvikt.
Själv hittar han satellitkanalernas nattliga tv-utbud och skräckfilmerna i videouthyrningen. Det fina är hur mamman och sonen ändå lyckas hålla ihop sin lilla tvåpersonersfamilj, i ömsesidig kärlek.
När boken börjar är det sent 90tal i ett Finland där recession har slagit sönder välfärdssamhället och ingen har brytt sig om att reparera det. Klyftorna gapar allt djupare för varje år. Fattiga och rika barn delar visserligen klassrum i det brokiga östra Helsingfors. Men utanför skolan, i köpcentret och på hemmafesterna blir de klassbetingade skillI naderna i levnadsvanor och framtidsdrömmar uppenbara.
Eller som Hallikainen sammanfattar sin huvudpersons värld, med suverän östhelsingforsisk lokalkännedom: ”Inom postnummer 00930 ryms egnahemshus, radhus, höghus, klubbutrymmen, hemlösa, trädgårdar. En del får sova i soprummets kärl för pappersavfall, andra ligger på listan över statens hundra rikaste, och alla går de till samma supermarket med sina returflaskor.” (Min övers.)
00930 är Östra Centrum och Marudd. Huvudpersonen och hans mamma bor i 00940, som är Gårdsbacka.
Vild och stor stil
Romanen är också väldig rik på våta eller heta känslor som i korta stunder får oss att glömma samhällsrealiteterna. Hallikainen beskriver också kärlek, vänskap, lek, det tappra lilla barnets och den känsliga tonåringens ensamhet, avund, längtan, fantasi, vilda livsglädje. Och inte minst det sexuella begäret som först söker sin riktning och hittar det i en klasskompis, sedan i en ung konfirmationspräst, och i pojkar och män som han bara drömmer fram.
Det är vackert, rörande, poetiskt tack vare Hallikainens språk och gestaltningkraft. Han har en vild och stor stil som förenar högstämd sensibilitet med barns och ungdomars slentrianmässigt slarviga talade idiom.
När Hallikainens berättare avslutar högstadiet är det år 2005. Han får 50 euro – så mycket! – av sin mamma, de omfamnar varandra och ”någondera av oss säger först åt den andra ’jag älskar dig mest i världen’ ”. Han ska på fest för sista gången med de gamla klasskompisarna. Efter det väntar det nya livet, på hösten ska han börja i konstgymnasiet.
Sedeln i hans ficka känns som ett beskydd för möjliga faror:
”Pengarna jag bär på mig kan rädda mig från någonting. Min mamma har räddat flera människoliv än jag har ord. Vi är ett bra team, som nätterna slitit isär, på jorden.”
Både Tolas Hullut ihanat linnut och Hallikainens Suuri märkä salaisuus läser jag som en hommage till den speciella personliga mor-barnrelationen som ändå alltid konstrueras också i förhållande till den omgivande världen – samhället, ekonomin, politiken. Tola och Hallikainen skriver inga modersmyter och hagiografier, utan starka mänskliga mammaporträtt.