Släkthistoria från ett ockuperat bageri i Kemi
Thella Johnson pressar in så mycket material i sin debutroman att bygget hotar rasa, men hennes sverigefinländska Scheherazade håller texten flytande.
I sin debutroman Fred pressar Thella Johnson in så mycket material och information att hela bygget dignar under tyngden, men lyckas sedan ändå på något osannolikt sätt hålla textmassan flytande och navigera den i hamn. Hennes primära ambition är att ur en sverigefinländsk synvinkel berätta om det land där hennes mamma vuxit upp och hon också själv tillbringat många år, bland annat som Sveriges Radios korrespondent i Helsingfors.
Och om romanens titel är Fred spelar ändå också krigen en stor roll, börjande från efterdyningarna av fortsättningskriget därifrån berättarens morfar Tapani 1945 återvänder.
”Somrarna är alltid förrädiska häruppe. För man glömmer natten. Glömmer att den finns. På samma sätt är freden ibland förrädisk. För man glömmer konflikterna och motsättningarna. Glömmer att de finns.”
Johnson bjuder på en hel del reflektioner över historien samt relationen mellan fred och krig, och sidospåren är så många att man ibland nästan tappar andan. I konsekvens med den övriga ymnigheten är också persongalleriet brett, vilket i sin tur öppnar väg för en mängd mer eller mindre snåriga relationer.
Berättarrösten tillhör Elina Kansa, som tillsammans med sin irakiska styvfar och flyktingcentrets föreståndare Lahtela sitter instängd i ett bageri i Kemi. Året är 2015, flyktingströmmen från Irak är intensiv, och utanför butiken har en mängd invandrarfientliga demonstranter – ”de fosterländskas ilskna svans” – samlats.
Den här tillspetsade situationen ger i varje fall bara grunden för en ramberättelse, med en realtid som det ibland är möjligt att återkomma till och på nytt ta avstamp från. Den egentliga och långt fylligare berättelsen handlar om Elinas släkt, tre generationer Kansa i Finland och Sverige.
Elina och Scheherazade
På så sätt skapar Johnson ett slags nordisk Tusen och en natt-skröna. Elina berättar till skillnad från Scheherazade inte för att få leva en natt till, men kanske delvis nog för att hålla föreståndaren Lahtela kvar i den ockuperade butiken.
”Men jag hyser gott hopp om att min Lahtela stannar, åtminstone i några dagar till, nu när jag har fått honom på kroken med min berättelse.”
Utgångspunkten är således att berättandet ska få ta tid, och då är det naturligt att också ansatsbanan blir lång. Mångfalden av metaforer, symboler, allegorier och parentetiska kommentarer till det nyss sagda kan till en början göra texten tungrodd, men när tempot efterhand skruvas upp också bidra till dess charm.
Elinas morfars namne är sångaren Tapani Kansa, och överlag väver Johnson in musiken – och framför allt den finska nostalgiska schlagertraditionen – på ett berikande sätt. Hon är själv musikaliskt aktiv i projektet Bottenviken, där hon tillsammans med andra Sverigefinländare som Love Antell och Mattias Björkas tolkar finska klassiker.
Och i konsekvens med ambitionen att få in hela spelplanen i berättandet, alla tänkbara trådar, är en av Elinas återkommande favoritlåtar Kristiina Halkolas kraftfulla Ei puolikasta. ”Ei, minä en tarvitse puolikasta / anna minulle kokonainen maa ja taivas /meret ja joet ja vuorten harjanteet.”
Ingen gestaltning, ingen undertext
Ett djärvt drag av Johnson är att helt avstå från regelrätt gestaltning och i stället bara berätta, rakt på sak och i ett alltmer frenetiskt tempo. Hon går då också in för att klara sig nästan helt utan undertext, och lyckas med det intensiva framåtdrivet och rikedomen på infallsvinklar i det stora hela kompensera för de möjligheter en undertext kunde ha erbjudit.
Hon kastar sin läsare mellan olika städer – Björneborg, Stockholm, Kemi, Helsingfors, Brahestad, Villmanstrand – och nedslagen som görs i dessa miljöer är ofta detaljspäckade och visuella. Samtidigt växlar hon rätt obekymrat mellan olika tidsperioder, vilket i sig bidrar till textens rörlighet men också till att kontinuiteten i en del av processerna kan bli lite svårgreppad.
Men det ambitiösa helhetsgreppet inger hur som helst respekt. Thella Johnson spänner bågen så hårt att den många gånger verkar vara på väg att brista, men berättarhumöret är så medryckande och den mångordiga stilen så pass spirituell att hon kommer undan med det.
Efter en liten tillvänjning blir det både engagerande och trivsamt att ta del av det här smått otyglade överflödet – som ibland bara är för mycket, men däremellan nästan oemotståndligt.