Kulturdebatten tycks uppskattas mest med så lite kultur som möjligt
Alla längtade till Sverige under Svenska teaterns Scenmåndag, men är det en kulturdebatt att sträva efter?
Det var svårt att inte höra tonerna av Satumaa i bakgrunden under Svenska teaterns Scenmåndag där rubriken ”Kultur i samhällsdebatten” satte agendan. Efter en tid då Käärijä, Nato och Sanna Marin fått otaliga svenskar att slå fast att Finland nu är coolare än Sverige satt debattörerna nu och längtade efter västerlandets kulturdebatt som efter snus och hallonbåtar.
Men vad är det egentligen vi längtar efter?
Programledaren Eva Kela diskuterade frågan med en höjdartung panel: Teatercheferna Joachim Thibblin (Svenska Teatern) och Jussi Sorjanen (Viirus), kulturfältets intressebevakarproffs Rosa Meriläinen (Kulta rf) och Juha Itkonen (statens konstråd), samt mediecheferna Marit af Björkesten (Yle) och Erja Yläjärvi (HBL, snart Helsingin Sanomat).
Alla var överens om att kulturen borde synas mer i den allmänna samhällsdebatten, och orsaken till att Sverige lyftes fram gång på gång är att kultursidornas debatter där handlar om allt från otrohet till män som inte vill binda sig.
Det som inte nämndes alls är att det här fenomenet också väckt mycket intern kritik.
”Det mest banala dejtinggnäll upphöjs till kulturdebatt” skrev till exempel Malte Persson i Expressen (16.2) och kallar det klickbetesjournalistik i kulturell kostym.
Att använda kulturella uttryck – nya eller gamla – som språngbräda för reflektioner kring hur vi ordnar våra personliga liv har absolut sin plats på kultursidorna – ta till exempel Tatjana Brandts underbara understreckare om Rousseau och förälskelse i SvD (26.4).
Men debattexter som bara utgår från personlig erfarenhet bottnar, som Kristina Lundquist poängterar i DN (20.2), sällan i en genuin vilja att tänka på det privata i offentligheten tillsammans med andra, utan i att skriva det man vet att går hem just nu, och därmed
❞ Satsningarna är viktiga och hör absolut till public service-uppdraget, men blir kategorin allenarådande ser vi en insnävning, inte en bredd. Jag delar alltså i viss mån Joachim Thibblins oro (HBL 11.5) för att kulturen ska slukas av nyheterna.
kan generera fler jobbuppdrag: ”Först kommer maten, sedan vinkeln.”
Har man en gång etablerat en sådan debattstruktur är risken stor att texterna svänger med samhällsklimatet i stället för att utmana det, och kvar blir en skränig ekokammare där texter ska läsas för att läsas, inte för att de har något att säga.
Därför var det oroväckande att inte heller Scenmåndagspanelen lyfte upp konkreta ämnen de ville se diskuterade. Man vill helt enkelt ha debatt.
Marit af Björkesten påpekade förvisso att finländska kulturdebatter alltför ofta handla om pengar, och inte om vad kultur och konst på riktigt ska vara.
Apropå det måste jag krasst inskjuta att en skillnad mellan Sverige och Finland som Scenmåndag inte nämnde är att kulturdebattinlägg i Sverige arvoderas med just pengar på ett helt annat sätt än de gör här. Det riskerar visserligen leda till åsiktssäljandet som Lundberg nämner, men gör också att skribenternas grundförutsättningar för att skriva initierade kulturdebattinlägg är helt annorlunda.
Men för att återgå till af Björkestens utsaga håller jag med om att debatter om vad konstverk kan säga oss om vad det är att vara människa och hur vi ska leva våra liv tillsammans i en utmanande tid behöver hitta sin plats i den finländska offentligheten.
Men då behöver vi kunniga människor som kan skriva dem, som kan sätta sig själv på spel i sina texter på ett sätt som inbjuder till samtal – inte bara tyckande för eller emot.
Därför reagerar jag lite ambivalent när Svenska Yles kulturchef Linda Grönqvist i ett eftermäle till Scenmåndagen annonserar att kulturredaktionen valt att anställa ytterligare en reporter med nyhetsbakgrund för att på så vis ge kulturen ”det allvar den förtjänar”.
Men är det att ta fältet på allvar att anställa någon som uttryckligen inte har specialkunskap om det? (Jämför med om man anställt någon till ekonomiredaktionen.) Hur ska det föra kulturdebatten närmare ett samtal om kulturens innehåll?
När Grönqvist nämner lyckade satsningar som Yle Kultur gjort under våren handlar de främst om kulturfältet förutsättningar, inte det konstnärliga innehållet (med undantag av Tomas Janssons dramatikgranskning som berör båda på ett ytterst förtjänstfullt sätt).
Satsningarna är viktiga och hör absolut till public service-uppdraget, men blir kategorin allenarådande ser vi en insnävning, inte en bredd. Jag delar alltså i viss mån Joachim Thibblins oro (HBL 11.5) för att kulturen ska slukas av nyheterna.
Så behöver förstås inte ske, men jag har svårt att skaka av mig känslan av att kulturen i dagens samhällsdebatt tycks uppskattas mest när den är så lite kultur som möjligt. När den antingen är tyckande eller ”hårda nyheter”.
Men fortsätter vi inte tala om vad kulturen faktiskt är, genom recensioner och andra kritiska genrer, blir frågan i något skede varför vi ska tala om den över huvud taget.