”Litteraturen får inte vara en domstol”
Lyckat och fullsatt Helsinki Lit vittnade både om litteraturens kraft och insikten om att den inte kan rädda oss.
– Vi lever i historien, inte vid sidan av den, proklamerade Nobelpristagaren
Annie Ernaux inför en fullsatt sal i Glaspalatset under den sista programpunkten av årets Helsinki Lit.
Litteraturens relation till tiden och världen genomlyste många av de böljande och flera gånger innerliga samtalen som festivalen bjöd på. Påfallande många författare framhävde att litteraturen är något annat än förmedling av åsikter.
–Litteraturen är motsatsen till den domstol. Den är platsen där du tar bort människors ansvar och ser mekanismerna bakom att deras handlingar, sa den franska författaren Édouard Louis.
– Läsning gör oss mer empatiska på så vis att vi lär oss föreställa oss andra människors bakgrundshistorier. Men läsningen kan också förblinda oss om vi profilerar människor enligt deras narrativ, sa den isländska författaren Fríða Ísberg.
Hon betonade att den som läser hennes dystopiska roman Märket inte ska få veta vad den borde tänka, utan tvingas tänka själv. En hållning som ironiskt nog gjort boken populär bland annat hos vaccinkritiker.
Den amerikanska författaren
Torrey Peters nämnde å sin sida att det politiska klimatet i USA just nu gör det nästan omöjligt att verka som författare och transkvinna utan att allt hon säger blir ett ställningstagande som vägs på våg.
– Läsarna har ofrivilligt förvandlats till en jury. Jag är rädd för att säga något som får dem att rösta för att jag och mina vänner ska mista vår sjukförsäkring, sa Peters.
Insisterandet på litteraturens frihet och vikten av att människor tänker själv tyder på att de här förutsättningarna inte upplevs självklara i dagens litterära klimat.
Litteraturen kan inte rädda oss
Festivalen blottade också en intressant spänning gällande synen på skönlitteraturens tillgänglighet. Författarna Tessa Hadley och Ia Genberg utbrast båda i hyllningstal över att en bok kan fungera som ”ett universitet
för vem som helst” (Genbergs term), medan Édouard Louis presenterade en mer villkorad bild.
– Litteraturen kunde inte ha räddat mig som barn. Att sitta ner i flera timmar med en bok kräver färdigheter som regleras av klasstillhörighet, jag hade inte dem. Teaterklubben i skolan var det som räddade mig, sa Louis.
Frågan är förstås om litteraturens uppgift är att rädda oss. Kanske räcker det att den, som Annie Ernaux lyfte fram, kan vara ett sätt att visa upp världen i alla dess nyanser, hjälpa oss förstå oss själva och de val som fört oss hit.
Förändringen måste vi sedan arbeta för själva.