Norm utklädd till provokation på Viirus
Var möts teater och publik? Enaktaren Enfant terrible är en undersökning på Viirus, ett experiment med publikens känslor.
SCENKONST 4 Floors of whores: Enfant terrible.
Artistiskt koncept och produktion: 4 floors of whores och Anders Carlsson; ljuddesign: Riku-Pekka Kellokoski; scenografi: Oscar Dempsey; ljusdesign: Katinka Ebbe. På scen: Anders Carlsson, Emilia Jansson, Astrid Stenberg. Gästspel på Teater Viirus 12.5.
En enfant terrible är en person som kommer med obekväma sanningar, lite som barnet i Kejsarens nya kläder. Gruppen 4 floors of whores gästspelar på Viirus med pjäsen Enfant terrible, en fri tolkning av Roger Vitracs pjäs Victor eller Barnen tar makten från 1928.
Skådespelet har försetts med många klassificeringar, det benämns som absurt och surrealistiskt. I tolkning av 4 floors of whores och Anders Carlsson, tidigare professor vid Konstuniversitetet, är det närmast burleskt.
Känsliga personer göre sig icke besvär, ska sägas genast i början som en triggervarning. Carlsson är centralgestalt på scen tillsammans med Emilia Jansson och Astrid Stenberg. Riku-Pekka Kellokoski står för ljud och rycker in i en mindre roll.
Kvartetten gör en 90 minuter lång lekfull undersökning av kroppar, kroppslighet, lust och abjektion. Den berömda fjärde väggen vacklar – publiken förser skådespelarna med paket de öppnar, som barn på julafton. Paketen både prasslar och blänker.
De fyra skådespelarna är iklädda nylonstrumpor men inte så mycket mer än det. De leker med muninlägg som ger dem grimaser, kondomer, mat och blockflöjter. Allt med troskyldig och naiv uppsyn: öppen blick, leenden, trutande munnar.
Skådespelararbetet består i den här uppsättningen av att inte leva sig in i rollen, utan att gestalta den ”på scen”, inte ”i rollen”.
Kroppsexperiment med vuxna barn
Man associerar till kroppshets, kroppspositivism, otydligheter och allmän förvirring. På ett sätt är det avväpnande och lite roligt, en viss distans upprätthålls trots allt. Att man talar engelska är väl ett led i det.
På ett annat sätt upprätthåller skådespelet, både som text och praktik, förutfattade meningar och strukturer som är förhärskande sedan mycket länge. Det är en vit, hetero, medelklassnorm vi får se. Och huvudrollsinnehavaren är en man.
Jag vet inte om intentionen ens är att ompröva, men det gör Enfant terrible egentligen inte, trots att pjäsen provocerar. Men barn har i alla tider varit konservativa och inte så benägna att kullkasta roller. Snarare är det kanske fråga om att visa på barns nyfikenhet och att dagens vuxna generation i visst avseende har svårt att släppa barndomen som tillstånd och roll.