Melo låter lyssnaren flyta i en episk deppighet
Spaning: Många rap-artister plockar upp gitarren i något skede av sin karriär. För Melo var det nödvändigt. Men hur påverkar dessa experiment rappen?
Det är kanske ett märkligt risktagande att släppa ett hasande, melodiskt rockalbum med tunga gitarreffekter efter tre skottsäkra, detaljorienterade festrap-skivor. För den finska rapparen Melo var Helena (2022) en oväntad u-sväng.
Men från första spelningen återställde albumet uppfattningen om den unga artistens mognad och ambition.
Som väntat splittrade utgåvan lyssnarskaran i dem som längtade tillbaka till fräcka hittar i stil med SLÄTTERIIN (2018) och dem som omfamnade Melos nyfikenhet, också i form av en emotionell men obrydd rockaridentitet med svartfärgade lockar hängande i ansiktet.
Trots att utgåvan tidvis kändes som en torr sammanfattning av all alternativ rock från det långa 1980talet, från The Smashing Pumpkins till My Bloody Valentine, var den rent kontextuellt fascinerande och sådde ett frö vars frukter skördas på den nya skivan m<3lo (2023).
Vad gör rocken med rappen?
Det kan argumenteras för att rap i dag har positionen som världens största musikgenre. Därför är det kanske heller ingen ny trop att rappare i något skede av sin karriär plockar upp gitarren för omväxlings skull.
Det som gör dessa plötsliga genrebyten anmärkningsvärda är vilken kontext eller vilket mervärde de tillför den huvudsakliga sysslan (rap). Se till exempel mumblerapparen Lil Yachty som på sin senaste skiva Let’s start here (2023) gav sig in på att experimentera och hoppades ”bli tagen på allvar”. Det här genom att släppa en fullängdare med institutionell Tame Impalatyp av psykedelisk rock.
I samma veva läckte även Lil Yachtys singel Poland – en och en halv minut av skumt kuttrande, som till skillnad från albumet var något av det mest experimentella jag hört på länge av en mainstreamrappare.
På gränsen till smaklöst
Efter det splittrade mottagandet av
Helena fanns risken att Melo skulle återvända till rappen. I stället gör uppföljaren m<3lo att Helena faller på plats i ett sammanhang. m<3lo är nojsig och känslofylld på ett sätt som inte kunnat åstadkommas utan influenserna från bland annat My Bloody Valentine.
Trots sin fortsatta energiska excentricitet introduceras på till exempel Sun tähden* en finkänslighet som krävt ett steg bort från den tidigare pubertala festrappen. De delikata verserna byggs upp av elektriska gitarrer och syntar på ett sätt som helt oironiskt blandar alternativ rock med eurotrance och trap.
En trolig influens är bland annat den svenska rapparen Thaiboy Digital och hans sidoprojekt DJ Billybool. Lyriken och stämningen på
m<3lo låter lyssnaren flyta i en episk deppighet som kunde sluka allt om den fick chansen, men helheten balanseras upp med hjälp av humorn och energin från de pågränsen-till-smaklösa-synthkompositionerna.
Utgåvan understryker en konstnärlig mognad som får lyssnaren att vänta på nästa drag.
❞ Lyriken och stämningen på m<3lo låter lyssnaren flyta i en episk deppighet som kunde sluka allt om den fick chansen.