Bosse Österberg var en ständigt lekande människa
Popstjärna, tecknare, snapsvisemakare, arkitekt – vänboken om Bosse Österberg liv visar att den som leker fritt hinner ha väldigt roligt.
De lyckligaste människorna är kanske de som aldrig lyckas bestämma sig för EN karriär, EN hobby och ETT sammanhang. Det går mycket väl att vara tecknare, konstnär, artist och arkitekt på samma gång, se bara på Bosse Österberg. Vännerna har skrivit en bok till minne av honom.
När Lars Magnus ”Bosse” Österberg dog i oktober 2019 lämnade han efter sig en svårfylld lucka, både i familjen och bland de närmaste vännerna och kollegerna. Saknaden var också stor bland Visans Vänner, som Bosse och hans bror Robert tidigt kom i kontakt med eftersom fadern Väinö var aktiv vissångare.
I slutet av 1950-talet var Bosse och brodern Robert lokalt kända som ”Österberg Brothers”, och 1958 vann Bosse talangtävlingen ”Ung med ton”. 1962 gav bröderna ut sin första skiva som ”Bosse och Robert”, och sedan följde några hektiska år. Samarbetet med Anki Lindquist resulterade sedan i flera skivor, och dessutom spelade bröderna in några minnesvärda reklamlåtar för bland annat Sinebrychoffs läskedrycker och varuhuset Stockmann.
När Robert blev ingenjör och Bosse blev arkitekt tog popstjärnelivet slut. ”Sjungandet var ett sätt att klara studierna utan banklån” sade Bosse långt senare i en intervju. Tack och lov finns inspelningarna kvar.
Snapsvisor och teckningar
Tecknarkarriären började på allvar med Teknologföreningens årliga kataloger och orkestern Humpsvakars affischer och skivomslag. Den fortsatte livet ut med återkommande rutor i olika publikationer och en mängd snapsnära illustrationer sedan Bosse och Lasse von Hertzen gett ut Berusande ballader, den första seriösa snapsviseboken som siktade utanför studentkretsarna.
2000-talet var snapsvisans senaste guldålder med tävlingar både i Sverige och Finland. Den finlandssvenska snapsvisetävlingen kom till delvis på grund av att svenskarna tröttnade på att det alltid var Finland som vann landskampen. Bosse stod för både visor och illustrationer i riklig mängd. Likadant var det i Sällskapet Visans Vänner där han blev en stilbildare redan på 1970-talet.
Som tecknare var Bosse oerhört produktiv, han tecknade nästan alltid. Det som inte så många vet är att han också var en framstående träsnidare, en hobby som började med avverkning av några alar på fritidstomten i Solberg.
Lyteskomik och prutthumor
Egentligen var Bosse Österberg också författare, även om han höll sig till de korta och rimmade formaten. Både i visorna och limerickarna drogs han till det drastiskt skabrösa och chauvinistiska. Det är en av orsakerna till att man med säkerhet kan hävda att det aldrig kommer att finnas någon ny Bosse Österberg som till fullo skulle axla hans mantel.
Blodiga visor, sexistiska skämt, lyteskomik och prutthumor är eviga företeelser, men omgivningens
officiella attityder växlar med decennierna.
Ett åttiotal sidor i boken fylls av utvalda snaps- och andra visor. Senast här märker man att vi alla har en generationsöverskridande relation till Bosse även om vi aldrig har träffat honom eller ens vet så noga vem han är.
”Konduktörsvisan”, ”Nu går sista gästen” och kanske framför allt ”Minne” hör till de snapsvisor som blivit större än sin skapare, och Bosses visrepertoar med de ofta ganska morbida poängerna lever fortfarande i högönsklig välmåga. Bland vinylskivans vänner är i synnerhet hans lp Barvänliga ballader eftertraktad.
Dekorativa fasader
Bosse Österberg var en ständigt lekande människa, men det är skäl att påminna om att han hade ett ”riktigt jobb” också. Efter diplomarbetet om principer för slutna kvartersplaner fick han 1969 jobb vid Helsingfors stadsplaneringsverk, och där fortsatte han till pensioneringen 2005.
Därefter hann han också planera en rad villor i gammal stil och samtidigt dra på sig kritik från kolleger för den ”retroarkitektur” han vurmade för. I ett fasadgranskningsprotokoll i Grankulla står det ”Fasaderna i skissplanerna är alltför dekorativa. Fasaderna bör lugnas ner”. Men att lugna ner Bosse var inte lätt.
Texterna i minnesboken är skrivna av Anders Byström, Karin Collins, Patrick Eriksson, Stefan Federley, Stig Gustavson, Lasse von Hertzen, Henrik Huldén, Mardy Lindqvist, Maryelle Lindholm, Tom Palmberg, Larson Österberg och Vivi Österberg.
Den tilltalande grafiska formen är signerad Anders Carpelan. Bosses egna teckningar och arkiverade texter och fotografier har utnyttjats kreativt, vilket bidrar till att Bosseboken är extremt inbjudande att läsa.