Eva Frantz behärskar hela känslopaletten
Att befinna sig i Frantz deckaruniversum är både gastkramande och tryggt. Pusslet sitter som ett smäck, men knöligare personbitar efterlyses.
Ena stunden suckar jag över att replikerna är som tagna ur Ankeborg. I nästa går jag på trottoaren med boken framför ansiktet utan kunna sluta läsa. Sedan gråter jag plötsligt en skvätt fastän jag sitter på tåget. Sedan fnissar jag. Sedan fnyser jag igen.
Det är bara att lyfta på hatten för att Eva Frantz behärskar mysrysdeckarens hela känslopalett på sina tangentbordsfingrar.
Med Ungen min får du aldrig, den fjärde deckaren om småstadspolisen Anna Glad, lyckas hon dessutom konstruera en berättelse med mer täthet och driv än den senaste boken För han var redan dö (2020). I den hade jag svårt att mota bort känslan av att Frantz drämt till med ett enormt persongalleri, där alla förärades ungefär ett personlighetsdrag var, för att kompensera för de enskilda karaktärernas bristande komplexitet.
I Ungen min får du aldrig känns flerstämmigheten mindre andfådd, utan att boken på något sätt är tam. Vi befinner oss i en ledigt gestaltad postpandemitillvaro, tre år efter den förra boken i serien. Redan efter några sidor har en vaccinkritisk skolsekreterare hittats död i en brunn, en fostermor hotas att förlora sitt barn och ett pensionärsgäng letar efter en kultförklarad konstnärs gömda verk i stadens fallfärdiga skola.
Likt Frantz tidigare deckare växlar perspektivet mellan den hafsiga polisen Anna Glad och hennes vän, den numera pensionerade polisen Rolf Månsson, dessutom kommer andra gamla och nya karaktärer till tals.
Frantz har också kvar greppet med återkommande, kursiverade partier, vars koppling till de övriga händelserna klarnar först ett tag in i berättelsen.
För handlingens tempo och vridningar fungerar stilen utmärkt; Frantz klipper smidigt mellan scenerna i precis rätt ögonblick för att hålla läsarintresset uppe. Nackdelen med snabbheten är att rösterna blir likartade. Samma käckhet genomsyrar stämman oavsett om vi följer en stressad polis, ett barn eller en alkoholiserad åldring.
När dialogen är som bäst har en ettrighet som för tankarna till Merri Viks Lotta-böcker och serien Gilmore girls, men däremellan belastas den av exposition – alltså att karaktärerna berättar saker för varandra som de rimligtvis redan vet, bara för att informera läsaren – och putslustiga uttryck på gränsen till pilsnerfilm.
Jag förstår att det är medvetet att i synnerhet Rolf ska låta töntig, men jag har svårt att se framför mig att den nyväckta småbarnsmamma Anna Glad naturligt skulle leverera repliken ”Jag kommer! Som skjuten ur en kanon”, när hon talar i telefon med sin chef.
Bokens ledmotiv utgörs av vaggvisor, som titeln antyder, och de skapar en kuslig inramning. Få saker är så skrämmande som barnattribut tagna ur sitt sammanhang (dockor, clowner …), och Frantz har grävt fram en stark samling autentiska barnsångare att inleda kapitlen med.
Under glättigheten kretsar boken kring barns utsatthet, ett tema som hade kunnat bli smaklöst om det använts som skräcktriggande rekvisita, men Frantz behandlar det till största delen med okonstlat allvar.
Här finns verkligt smärtsamma partier med barn som blir brickor i vuxnas spel och far fysiskt och psykiskt illa, med föräldrar som vill mer än de förmår och med ett socialskydd som – när det lider av resursbrist och hanteras av sadister eller aningslösa idioter – riskerar göra saken värre.
Frantz lojalitet ligger hundraprocentigt hos barnen. Jag uppskattar det, samtidigt som jag kan tycka att de vuxna nästan kommer för lätt undan när de delas upp i goda och onda.
Som kontrast går mina tankar till Pia Ingströms recension (14.5) av Joonatan Tola och Niko Hallikainens romaner, som beskriver hur även äkta moderskärlek kan leda till vanvård.
I synnerhet männen tenderar bli svartvita hos Frantz; unga manliga chefer är som regel förblindade av karriärdrömmar och fattar därmed ogenomtänkta beslut, medan äkta makar (med få undantag) antingen är totala skitstövlar eller drömprinsar som Annas partner Tomas.
Just den relationen blir inte särskilt utvecklad i den här boken – Tomas finns med som perfekt hemmapappa till parets son Gottfrid, men framkallar få andra känslor hos Anna än deckartropens klassiska dåliga samvete över att jobbet tar all hennes tid. Tyvärr verkar varken boken eller Anna tillskriva Tomas någon utförligare personlighet än snygg-och-snäll, vilket gör att dilemmat förlorar nerv.
Det är först när Anna hotas av andra kvinnors intresse av Tomas som hon väljer att prioritera honom. Här finns upptakten till något intressant, som Frantz – som vid sidan av deckarskrivandet driver relationspodden Norrena & Frantz på Svenska Yle – gärna hade kunnat gräva lite djupare i.
Är Anna ens intresserad av Tomas på riktigt eller tänker hon bara att hon borde vara det eftersom han är så ”objektivt” bra? Nu går boken inte längre än att konstatera av att de stereotypa könsrollerna är ombytta.
Om en deckare är som ett pussel är författarens jobb dels att se till att pusslet går ihop, dels att göra det på ett så snyggt sätt att läsaren inte lägger märke till fogarna.
Som pusselmakare är Frantz vid det här laget fenomenal, att läsa hennes deckare känns samtidigt tryggt och gastkramande. Dessutom har hon en fantastisk fantasi som laddar en vanlig finlandssvensk småstadsmiljö med spänning.
Därför hoppas jag att Frantz i fortsättningen också ska våga ta till lite knöligare pusselbitar, och låta karaktärerna bli ännu mer ambivalenta. Jag är nämligen fullt övertygad om att hon kommer att kunna skapa en uppslukande bild också med dem.
Bokens ledmotiv utgörs av vaggvisor, som titeln antyder, och de skapar en kuslig inramning. Få saker är så skrämmande som barnattribut tagna ur sitt sammanhang.