Boris Johnson får skäll av rektorn
Historikern Anthony Seldons bok om Boris Johnson får till och med konservativa politiker att häpna. Han beskrivs som en värre premiärminister än många befarade.
Då Anthony Seldon uttalar sig om en premiärminister lyssnar britterna. Seldon är något av en David Attenborough för personer som intresserar sig för brittisk poltik – det verkar som om han alltid funnits där, han är ansedd, uppskattad och trovärdig. Seldon är en före detta rektor och har arbetat på flera ansedda privatskolor. Under de senaste fyrtio åren har han också skrivit böcker om sju premiärministrar. Den senaste, som är skriven tillsammans med historikern Raymond Newell, handlar om Boris Johnson.
Seldon beskriver Boris Johnson som en unik premiärminister. Till skillnad från sina företrädare hade han inga egna övertygelser och ingen politisk ideologi. Hans enda mål, var enligt Seldon, att liksom en romersk kejsare ”resa monument till sin ära”. Till och med brexit beskrivs i boken som en chans för Boris Johnson att klättra på karriärstegen och nå 10 Downing Street.
”Herregud, det var värre än vi trodde, hur är det möjligt”, säger en konservativ parlamentariker till The Times kolumnist Iain Martin om boken.
”Johnson at 10” baserar sig på intervjuer med över 200 personer som arbetade med Boris Johnson under hans tre år som premiärminister. Det var en turbulent tid i Storbritannien – och i hela världen. En tid då världsledare tacklade pandemin och Ryssland anföll Ukraina. Storbritannien hade dessutom egna problem att handskas med – brexit och en krympande ekonomi.
Enligt Seldon får Boris Johnson underkänt.
I The Guardian sammanfattar journalisten Tim Adams boken – och Boris Johnsons tid på 10 Downing Street – genom att citera ett skämt som får många privatskoleutbildade britter att dra på munnen. Johnson har ”svikit sin skola, sin familj, landet, men framförallt har han svikit sig själv”.
Det är ett skämt min privatskoleutbildade svärfar ibland citerar inför sina privatskoleutbildade söner. Alla vet hur pinsamt det är att bli utskälld av rektorn.
Det vet kanske också den privatskoleutbildade Boris Johnson. Han skickades till en internatskola som elvaåring och senare till elitens favoritskola Eton. Många av hans kollegor i Westminster – och många inom den brittiska överklassen – skickades i väg från sina familjer då de var ännu yngre.
I min bok om brexitåren "Landet som äter sig självt" beskriver jag hur den sortens barndom har haft en stor inverkan på både brittiska politiker och på brittisk politik. Boris Johnsons företrädare David Cameron var bara sju år gammal då han skickade till internatskolan Heatherdown.
Enligt psykoanalytikern Nick Duffell, som själv gått på internatskola och arbetar med privatskoleutbildade klienter, måste barnen som lämnade sina familjer växa upp alldeles för snabbt. Och då finns det lilla barnet kvar inom dem och ropar efter uppmärksamhet.
“Om du skickar i väg ett barn från sin mor och sin familj före puberteten, tillsammans med en massa andra rädda barn, till en institution där du styr över dem, överarbetar dem och samtidigt berättar för dem vilket enormt privilegium det är, så kommer du att skapa vuxna som må vara mycket civiliserade, men som har ett par konstiga nycker”, skriver Duffell.
I en artikel i Financial Times beskrivs upplevelsen på ett rakare sätt. Artikeln handlar om Norland College – skolan som utbildar barnskötare till överklassen. Den amerikanska barnpsykologen Lynne Kenney, som utbildar barnsköterskorna på Norland, blir intervjuad om hur barnen påverkas av att ha så lite kontakt med sina föräldrar. Hennes svar chockar journalisten. Kenney säger att det får henne att tänka på tiden då hon arbetade med barn som traumatiserats eftersom de skilts från sina föräldrar. Därför är det viktigt att barnsköterskorna försöker vara så närvarande som möjligt, tillägger hon. ”Att verkligen lyssna på barnen kan betyda så mycket, små ögonblick kan hjälpa barnen att lära sig anknytning.”
Också Nick Duffel beskriver internatskolorna som ett slags trauma i barnens liv. Miljön i skolorna då dagens politiker utbildades var ofta hård. Det handlar om att attackera innan man själv blir attackerad och att aldrig visa att man sårats av skämt, slag eller skäll.
Urtypen för den brittiska mobbaren är enligt Duffel tv-personligheten Jeremy Clarkson. Hans karriär har gått ut på att spela en övervuxen pojke som förolämpar och upprör med glimten i ögat.
Boris Johnson är en annan sorts övervuxen pojke. Han är ingen mobbare, i stället beskrivs han i Anthony Seldons och Raymond Newells biografi som en kaotisk buffel som skyller sina egna misstag på alla från frun Carrie till sina rådgivare.
"Han brukade säga tre olika saker till tre olika grupper under samma dag och sedan förneka att han ändrat sig eller motsagt sig själv", säger en källa till Seldon.
Anthony Seldon inleder sin bok med ett välkänt citat av en av Boris Johnsons lärare på Eton, den piprökande Martin Hammond som uppges vara en av Seldons egna idoler. I ett brev till Johnsons föräldrar beskriver Hammond sin elev som en person med en skamligt nonchalant attityd, som inte kan ta ansvar och som verkar vara fullständigt övertygad om att han inte måste följa samma regler som alla andra.
”Det visar hur mycket av ens personlighet som formas så väldigt tidigt i livet”, filosoferar Seldon i en intervju med The Guardian.
❞ Enligt psykoanalytikern Nick Duffell, som själv gått på internatskola och arbetar med privatskoleutbildade klienter, måste barnen som lämnade sina familjer växa upp alldeles för snabbt. Och då finns det lilla barnet kvar inom dem och ropar efter uppmärksamhet.