Nina Ulmajas fina bildarbete framkallar en annan Edith Södergran
Ulmajas gedigna bildkunskap gör läsaren uppmärksam på nya sidor av Edith Södergran, men textens ”kära Edith”-tilltal känns krystat.
vad har Edith Södergran med Finland att göra?” Så lyder en av de frågor den svenska bokformgivaren och författaren Nina Ulmaja fått medan hon arbetat med boken En annan Edith, som nu utkommer på Norstedts förlag.
Om en svenskspråkig författare i Finland blir tillräckligt stor eller känd i Sverige – Runeberg, Södergran, Tove Jansson – utraderas författarens härkomst, hon eller han blir helt enkelt svensk.
Ulmaja vill rätta till detta för Södergrans del, genom att så tydligt som möjligt anknyta henne till hennes miljöer – Finland, S:t Petersburg, Karelska näset, Schweiz. Det gör hon genom att visa oss Södergrans fotografier, närmare hälften av de ca 400 fotografier Edith Södergran (och hennes mor Helena) tog. Originalen finns i Svenska litteratursällskapets arkiv i Helsingfors, samt digitaliserade på finna.fi.
Bilderna säger mer än orden
Det är ett lyckat grepp, måste genast sägas. Södergran fotograferade sin näromgivning – ofta kvinnor och barn, katter, natur, folk och byggnader i sin hemby Raivola, schweiziska alpvyer och alptyper under sina sanatorievistelser i Davos, med mera.
Fotografierna är tagna med osvikligt konstnärligt öga, de gör sig bra i bok, och de är vackert layoutade. De säger ibland mer än de tusen ord vi kan ta del av i böcker om Södergran, inklusive Ulmajas egen.
Texten i En annan Edith håller inte samma nivå som bildmaterialet. Delvis beror det på framställningsformen, Ulmaja har valt att skriva brev till ”Kära Edith”, något som möjliggör ett förtroligt och intimt tilltal, men som ibland helt enkelt blir för krystat.
”Coola engagerade människa!” utbrister hon i ett skede till Södergran, apropå hennes kulturella kapital. Det är välmenande förstås, men det blir pinsamt, ibland rentav patroniserande. Oj, var duktig du är! (till en för hundra år sedan avliden).
Eller som i följande citat: ”du studerade aldrig svenska, det språk du slog igenom på som poet. Och idag är du beskriven som en av de första svenskspråkiga modernisterna inom poesin. Så befriande och underbart!”
Livet tar över
Bäst är Ulmaja när hon kommenterar Södergrans fotografier, kontextualiserar dem och funderar på fotokonstens utveckling. Hon får oss att titta noggrannare på bilderna, och tangerar på så sätt faktiskt en annan Edith, en dokumentarist, ”en realist av renaste vatten”, som Södergran själv beskrev sig för Hagar Olsson.
Det här är dock en föresats Ulmaja snart glider ur till förmån för att återberätta Södergrans liv, inte kronologiskt, snarare tematiskt: resor, tuberkulos, antroposofi, med mera.
Det är en historia som berättats många gånger tidigare, senast och rakast av Agneta Rahikainen i Kampen om Edith (2014). Nina Ulmaja är föralldel en sympatisk ciceron, som kommer med allehanda påpekanden och frågor (direkt till Edith, nästan aldrig till dem som skrivit om henne).
Men samtidigt ställer hon för mycket sig själv, sin släktbakgrund i förgrunden.
Klass och Östkarelen
Syftet är att föra en dialog mellan nu och då. Corona, stängda gränser och krig i Europa ger fruktbara anknytningspunkter som möjlig”Men
gör inlevelse i Södergrans livsvillkor, med spanska sjukan, tuberkulos, stängda gränser, världskrig och inbördeskrig. Den egna släktens historia erbjuder andra jämförelsepunkter, med en del tänkvärda resonemang när det gäller till exempel samhällsklass.
Södergran var privilegierad, i motsats till Ulmajas finska släktingar. Ulmajas föräldrar flyttade från norra Finland till Sverige när dottern Nina – Niina, som hon ursprungligen stavade sitt namn – var fem år. Släkten hade ett rött, kommunistiskt förflutet, många flyttade österut, andra sedan västerut, på jakt efter ett bättre liv.
Mot slutet av boken har vi nästan helt och hållet tappat Södergran ur sikte, istället vi får höra om Ulmajas farmors far Matti Räisänen, som deltog i fläskrevolten 1922 och begav sig till Sovjetunionen, inte vågade återvända till Finland och bosatte sig i Uhtua i Östkarelen, där han 1938 dömdes (oskyldigt) för spioneri och arkebuserades. Ulmajas tanke är att han kanske ändå hade det bättre i Sovjet – i Finland hade han som röd fått sitta i rannsakningsläger och riskerat sitt liv.
Att Södergrans dikt ”Landet som icke är” förbinds med Uhtua – den kortvariga autonoma finska republiken i Östkarelen, som kvästes av bolsjeviker 1923 – är tämligen långsökt. När Elmer Diktonius tolkade in ett politiskt budskap i en av Södergrans dikter, skrev hon till honom: ”Ni recenserar Er musik till dikten och inte min dikt”.
Anakronistiskt soundtrack
Det kunde man säga om Ulmajas bok, hon skriver sin musik till Södergrans liv, i högre grad än hon skriver Södergrans liv. Något som framgår också av de ibland alltför lättköpta parallellerna mellan då och nu, mellan Södergrans inspiration och ”flow”, mellan antroposofi och aurafotografier.
”Men vet du, Edith, i slutändan är allt ändå så likt”, konstaterar hon. Ibland blir effekten lite som i ett anakronistiskt soundtrack, med Eva Dahlgrens ”Vem tänder stjärnorna?” som ledmotiv.
Det går ändå inte att förneka att Ulmaja genom sitt enormt fina bildarbete ändå ger oss något av det som utlovas av bokens titel, en annan Edith, ett utvidgat perspektiv på en av de mest mångfacetterade och ovanliga människor den finlandssvenska – svenska – världslitteraturen äger.