”Ovissheten ger energi”

Inom loppet av ett halvt år drabbades Gerd Marianne Kummel-Kunnas och Kaj Kunnas av var sin allvarlig sjukdom. Men cancern och hjärninfarkten blev början på något nytt och bättre. I dag njuter de av livet på ett helt nytt sätt.

2023-05-21 - Filip Saxén filip.saxen@hbl.fi

Morgonen den 24 maj 2016. Kaj Kunnas hade precis borstat tänderna och skött de andra morgonsysslorna och skulle ställa tillbaka deodoranten i badrumsskåpet hemma i huset i Karis.

– Plötsligt kunde jag inte placera deon på hyllan. Min hand fungerade inte som hjärnan ville. Jag såg mig i spegeln och märkte att ena sidan av ansiktet hängde. Jag började prata med mig själv och märkte att talförmågan försvann på några tiotals sekunder, säger Kaj.

Han skyndade till grannarna och bad dem ringa ambulans. Tio minuter senare var ambulansen på plats och körde honom till sjukhuset i Mejlans i Helsingfors.

Kvällen den 16 december 2016. Gerd Marianne Kummel-Kunnas hade precis avslutat ett telefonsamtal med Kaj och gick i duschen i lägenheten i Vasa där hon bodde.

– Jag kände tumören i mitt bröst då jag tvättade mig och visste på två sekunder vad det var. Den var stor och på ytan och jag visste genast att det var allvarligt, säger Gerd Marianne.

– Jag tänkte att jag inte kan ringa till Kaj och förstöra hans natt och jag behövde dessutom tid för att smälta det själv.

Efter duschen letade hon fram telefonnumret till företagshälsovården för att ringa dem direkt på morgonen. Trots det chockerande fyndet sov hon relativt gott den natten.

❞ Vi har alltid pratat med varandra men då det kommer skrämselskott av den här typen börjar man prata med en annan erfarenhet i kroppen. ❞

Gerd Marianne Kummel-Kunnas

Nu är jag redo, det finns inget jag känner att jag måste göra eller borde ha gjort. Dör jag i morgon så dör jag. Det är en tanke jag är tillfreds med

Kaj Kunnas

Maj 2023. Det har gått sju år sedan livet förändrades för Gerd Marianne och Kaj. Först en gång. Sedan en gång till. Och till slut också i vardagen som följde.

– Jag känner mig nyfiken och förväntansfull på dagen som kommer, säger Gerd Marianne.

– Ovissheten ger mig energi. Det är ju det som är så förtjusande med sport och livet – du vet aldrig hur det kommer att gå. Jag gillar ovissheten då jag vaknar och inte vet hur dagen kommer att se ut, säger Kaj.

Hans ord visar sig vara väldigt sanna då vi promenerar till Nykarleby älv för att de ska fotograferas vid vattnet. På bron vid kraftverket stannar vi för att se då Roger Laggnäs jobbar vid en av de stora portarna.

– Vi får göra det här varje dag nu då smältvattnet drar med sig så mycket bråte, förklarar han medan Gerd Marianne och Kaj lyssnar och ställer frågor.

– Vill ni komma in och titta på kraftverket? frågar Laggnäs.

Kajs ansikte skiner upp och Gerd Marianne nickar också uppskattande. Vi lotsas in genom dörren med texten ”Förbjudet för obehöriga” på och får höra både historiska och tekniska fakta om kraftverket. Efter ett utförligt besök där vi bekantar oss med både gamla och nya turbiner är vi tillbaka på bron för att fortsätta promenaden.

– Det är det här jag menar. Man kan aldrig veta vad som händer. Inte kunde vi tänka oss att vi skulle få besöka kraftverket då vi vaknade i morse, säger Kaj med ett brett leende.

Förändringar i vardagen

Efter promenaden sätter vi oss i köket hos Gerd Marianne och Kaj. Nykarleby är deras hem sedan tre år. De har också ett hem i Spanien där Gerd Marianne tillbringar hälften av tiden och Kaj tre, fyra månader av året.

– Jag vet inte om vi hade klarat av att göra de här förändringarna utan sjukdomarna. Vi hade nog antagligen bara pratat om det fast vi visste att det antagligen inte skulle bli mer än bara prat då, säger Gerd Marianne.

– Det var en dörr som öppnades i och med sjukdomarna som vi valde att kliva in genom. Livet blev bättre. Det känns väldigt bra nu. Men vi skulle säkert också ha tyckt att det varit bra utan förändringarna. Vi har alltid varit nöjda med det vi haft.

Kaj nickar då han lyssnar på sin frus tankar. Hyllan bakom honom vittnar om att barnen Emmi och Sanni och barnbarnen Benjamin och Liam ständigt är närvarande trots att döttrarna bor i Kanada respektive Frankrike.

Kaj och tre och ett halvt-åriga Benjamin har träffats fyra gånger men han har ännu inte bekantat sig med ettåriga Liam annat än på distans medan Gerd Marianne oftare har besökt barnbarnen i Quebec.

– I sommar kommer de till stugan utanför Nykarleby och det ska vi verkligen njuta av, säger Kaj.

Rotlös med drömjobb

Gerd Marianne växte upp i parets nuvarande hemstad. Kaj föddes i finskspråkiga Högfors och gick i skolan i Karis, handbollens mecka, från att han var tio år för att han skulle få lära sig och leva på svenska. Han bodde hos sin moster i Karis under veckorna och hos föräldrarna i Högfors under veckosluten.

– I Högfors var jag hurri, i Karis var jag finntupp och jag har inga rötter i vare sig Åbo, Österbotten

eller Spanien. Jag vet inte var mina rötter är eller var jag egentligen hör hemma. Kanske mina rötter är i Finland, säger Kaj.

Gerd Marianne lyssnar och nickar sakta. Hon säger att hennes rötter är i Nykarleby. Det är staden där hon i hela livet har tillbringat somrarna, där hon gått i skola och där familjen samlas på somrarna då barnen kommer till Finland.

– Det är människorna, traditionerna och rutinerna som ger känslan att det är här jag hör hemma.

Gerd Marianne kan ibland avundas Kaj för att han hittade sitt drömyrke som han jobbat länge med.

– Han har jobbat med sin stora passion. Han har inte ens alltid sett det som ett jobb. Själv har jag aldrig haft ett drömyrke. Å andra sidan har jag bättre kunnat dra gränsen mellan arbete och fritid, säger hon.

Kaj njuter av uppmärksamheten

Kaj är Kaj med hela folket – en roll som han både njuter av och omfamnar till hundra procent. Han har refererat otaliga olympiska spel, ishockey-VM och andra idrottsmästerskap och hans ansikte dyker upp jämt och ständigt i och med speakeruppdrag på olika evenemang.

– Det bor två människor i mig. Jag är en väldigt pratglad och social person som alltid ska synas och höras och vara i rampljuset. Men jag är också någon som kan njuta av tystnad och att vara ensam. Jag kan sitta i tysthet och fundera och låta tankarna springa i väg, säger Kaj.

– Jag är inte lika bekväm med uppmärksamhet som Kaj är. Jag har vant mig vid att han hörs och syns överallt men det är inte den Kaj som syns i offentligheten som jag är gift med, säger Gerd Marianne.

Ändå är de överens om att Kaj är sig själv både i offentligheten och i det privata.

I offentligheten är Kaj både animerad och pratsam. Hemma är han något mer nedtonad. Han försöker ofta flika in kommentarer då Gerd Marianne talar genom att gestikulera med händerna eller skjuta in ett ord i samtalet. Men frun låter sig inte avbrytas utan talar till punkt innan hon ger Kaj taltur.

Bortglömd cancerscreening

För Kaj var stroken plötslig och återhämtningen började så fort han fått vård på sjukhuset. För Gerd Marianne var diagnosen början på en lång och oviss kamp.

– Sjukdomarna gjorde att vi behövde prata mer med varandra. Vi har alltid pratat med varandra men då det kommer skrämselskott av den här typen börjar man prata med en annan erfarenhet i kroppen. Det blev en annan ton och djup i diskussionerna, säger Gerd Marianne.

– Det var på sätt och vis ett lyckligt sammanträffande att vi fick våra smällar rätt samtidigt.

Rätt samtidigt men ändå med en viss tid mellan. För också det kunde ha varit annorlunda.

Två veckor efter Kajs hjärninfarkt glömde Gerd Marianne bort en mammografitid hon hade bokad. Kajs stroke hade kastat om vardagen och gjort att fokus var på hans återhämtning. Gerd Marianne jobbade och bodde veckorna i Vasa medan Kaj var i parets hus i Karis.

– Det kanske var bra att jag missade undersökningen. Jag vet inte hur vi hade klarat situationen om vi båda blivit sjuka samtidigt, säger Gerd Marianne.

De fick först koncentrera sig på Kajs hälsa och återhämtningen från hans hjärninfarkt och sedan ta sig an Gerd Mariannes cancer.

– Det var ju väldigt olika med våra sjukdomar. Med en stroke vet man direkt efteråt om det går bra eller inte medan man med bröstcancern får ett första besked först efter operationen, säger Gerd Marianne.

I hennes fall betydde det en väntan på nästan en månad. Och efter det ovissheten om hur hon reagerar på behandlingen.

– Allt rämnar då man får ett cancerbesked. Det kommer en ny, annan känsla i allt. Efter att jag fått diagnosen kände jag rädsla men den gick över rätt snabbt.

Månaden mellan diagnosen och operationen var svårast.

– Det jobbigaste var att berätta om diagnosen för familjen. Det var svårare än att få själva diagnosen, säger Gerd Marianne.

I och med att döttrarna Emmi och Sanni bor utomlands kunde hon inte träffa dem för att berätta om sjukdomen utan hon gjorde det per telefon.

– Jag ringde först till min bästa väninna för att öva på hur jag skulle berätta det för barnen, berättar Gerd Marianne medan hon tittar ut genom fönstret.

– Jag minns att jag drog mig för att berätta det för familjen. Kaj var till väldigt stor hjälp och han sade att det inte hjälper att vänta. Det var bäst att berätta det så snabbt som möjligt så att alla skulle få tid att vänja sig vid tanken.

Gerd Marianne och Kaj är överens om att det är värre att se sin partner sjuk än att själv få en sjukdomsdiagnos.

– Känslan av maktlöshet är större då det gäller den andra, säger Gerd Marianne.

Kaj tar tanken ett steg längre:

– Då man själv dör är man ju borta och vet inget om det. Men om Gerd Marianne dör är jag kvar och lever med saknaden. Cancern hade tagit min pappa på sju veckor så jag var rädd för att hon skulle dö då vi inte visste hur illa det var ställt.

Före operationen talade de om risken att Gerd Marianne inte skulle överleva sjukdomen.

– Sedan fick vi beskedet att den inte var av den aggressiva sorten eller växande och att det fanns tecken på att behandlingarna skulle få mig frisk, säger Gerd Marianne.

Lever i nuet

De talar om sina sjukdomar på samma sätt som de talar om var de ska äta lunch, vem de träffat på torget eller var Kaj ska föreläsa nästa vecka.

– Min stora rädsla var att cancern skulle ta över hela min verklighet. Jag var inte rädd för att dö utan för att hela min värld kommer att cirkla kring sjukdomen. Jag var rädd att cancern skulle styra resten av mitt liv men också att alla andra skulle se mig först och främst som sjuk, säger Gerd Marianne.

– I dag tänker jag ytterst sällan på sjukdomen. Cancern är inte längre en väsentlig del av mitt liv.

Då Gerd Marianne blev sjuk skrev hon ner hur hon ville att livet skulle se ut i framtiden. De tre viktigaste punkterna var:

1. Planera livet så att vi är mer på samma plats, att vi har samma riktning och går bredvid varandra.

2. Vi ska göra sådana saker som gör oss lyckliga.

3. Vi ska inte vänta med saker som gör oss lyckliga.

– Det är enligt de här tre punkterna vi lever i dag, säger hon.

Ett första steg i den förändringen var att omvärdera fördelningen av vardagen, arbetet och fritiden.

Då Gerd Marianne fick sin diagnos var Kaj tillbaka på Yle på deltid efter sin sjukdom och tanken var att han under våren skulle återvända helt. De hade redan en längre tid haft en tanke på att de skulle flytta till Spanien och leva ett lugnare liv där som pensionärer.

Ett ”det gör vi senare i livet”-tänk fanns hos dem och de gillade att planera saker med tanken att ”vi gör det sedan”.

– Då vi blev sjuka insåg vi att det kanske inte finns ett ”sedan” eller ”senare i livet”, säger Kaj.

Under Gerd Mariannes behandlingar växte tanken fram om att göra en drastisk förändring i livet. Efter 27 år sade Kaj upp sig från drömjobbet som sportjournalist på Yle och Gerd Marianne valde att inte fortsätta på Regionförvaltningsverket.

– Sjukdomen har ändrat hur vi ser på framtiden. Vi gör inte längre det med samma spändhet eller krav. Vi har insett att man inte har kontroll över framtiden, säger hon.

I stället för att vänta till pensionen valde de att göra slag i saken och börja tillbringa vintrarna i Andalusien i Spanien.

– Visst har vi kalendrarna fulla för kommande sex månader men vi har tappat tanken på att det måste gå just på det sättet. Vi har ett mer avslappnat förhållande till framtiden och det är en stor frihet, säger Gerd Marianne.

I Almuñécar fylls kalendern av uppdragen som reseledare. Paret har ett företag som i samarbete med resebyråer arrangerar utflykter, vandringar och guidningar i regionen medan Kaj utöver det jobbar som konferencier, håller föreläsningar och jobbar i media i Finland.

– Jag känner att jag inte har så bråttom och det är en stor lättnad att känna att jag inte behövs, säger han.

– Tidigare kunde jag tänka ”hur ska OS kunna sändas om jag inte är där?” Nu är det befriande att veta att det fungerar hur bra som helst utan mig.

De sitter tysta en stund, tittar på varandra och ler – hon lugnt och tillbakalutat, han ivrigt, lite framåtlutad och något rastlöst. Det är så här deras vardag i Nykarleby ser ut. Och de stortrivs med den.

– Jag förstår att uppskatta livet på ett annat sätt. Det är klart att jag vill se barnbarnen växa upp och vara i deras liv länge. Men annars tycker jag inte det är så viktigt att livet blir långt. Det är viktigare att jag har ett meningsfullt innehåll och hittar glädje i varje dag jag får, säger Gerd Marianne.

– Jag har förstått att det kunde ha slutat väldigt annorlunda för sju år sedan. Nu är jag redo, det finns inget jag känner att jag måste göra eller borde ha gjort. Dör jag i morgon så dör jag. Det är en tanke jag är tillfreds med, säger Kaj.