När bedrägeriet blir en besatthet
Hanna Nordenhöks roman är på samma gång andlöst vacker och grym när hon ger bedrägeriet olika ansikten.
Styrkan i Hanna Nordehöks två senaste romaner, Caesaria (2020) och framför allt Asparna (2017), innebär att förväntningarna på nyheten Underlandet är högt uppskruvade.
Hon berättar här egentligen flera olika historier, vilka till en början kan förefalla rätt så väsensskilda från varandra. De beskrivna människoödena utspelar sig i olika miljöer och ges ramar av olika slag, men berättelserna lägger sig i alla händelser efterhand över varandra och kan bilda en tematiskt tät helhet.
Det är en inkännande följetong om en hemlös kvinna som driver omkring på den amerikanska västkusten, och ibland gör strandhugg hos familjer där hon lyckas spela rollen som förvirrad tolv-trettonåring och då för en tid tas om hand.
Det är en kvinna i en lyxvilla i Sverige som ljuger för sig själv och alla andra för att ingenting ska förverkligen ”Det man inte ser har man inte ont av”, säger hennes svärmor, och den frasen speglar det liv hon – genom att avstå från alla känslor – försöker leva.
Men den kanske mest raffinerade historien skildrar kampen mellan två katalanska journalister, varav den ena lever högt på sin förmåga att bluffa och skapa falska stjärnreportage. Den andres avund leder då efterhand till att hans största ambition – nästan en fixering – blir att avslöja denne kollega. Han som alltid hittar de mest traumatiserade och utsatta människorna, de som genomlidit fruktansvärda upplevelser och vill berätta om dem enbart för honom – så att han sedan ska kunna skapa stort uppslagna och noterade reportage.
Men den mindre framgångsrika arbetskamraten kommer honom på spåren, och börjar på en reportageresa följa efter honom när han försvinner för att göra sina exklusiva djupintervjuer med människor som – som det visar sig – egentligen inte alls existerar.
Njutningen i att se lögnen sjunka in
Nordenhök ger bedrägeriet olika ansikten, och låter det ta sig in på alla tänkbara livsområden. Och i varje rad finns en stillsam laddning, som för läsaren också transformeras till en känsla av att någonting hela tiden sker bortom textens yta.
Det kan i vissa skeden kännas svårt att få någon klarhet både i vad de olika gestalterna strävar mot, och vad de i så fall förväntar sig att uppnå med sin strävan. Den ovissheten kan fungera som drivkraft för vidareläsning, men – om man vill förstå de här människornas handlingar och se en konsekvens i dem – också leda till en viss frustration.
Men för det mesta bottnar handlingsmönstren i grund och botten ändå i en form av besatthet, ett gravt beroende av bedrägeriets kickar. Njutningen i att se hur lögnerändras.
na sjunker in, och förändrar också den som tar emot dem.
”Och hon skulle berätta allt för honom, lite i taget och utifrån vad hon kunde avläsa i det tvehågsna lilla djuransiktet. Vad det sökte och behövde, vilka hål och avgrunder som låg därinne och bara väntade på att få fyllas, de hon registrerat och sugit i sig medan hon satt och studerade den seniga kroppens rörelser under tiden han tog varv efter varv runt löpbanan de föregående morgnarna.”
Så resonerar den hemlösa kvinna som byter namn varje gång hon närmar sig någon ny person. Och ändå, just i hennes fall verkar det också finnas något djupare och mer än bedrägeriets attraktion och viljan att utnyttja som driver skeendet framåt. Kanske till och med ett autentiskt behov av att nå fram till den närhet hon samtidigt är så förtvivlat rädd för.
Berättelsen om hennes utsatthet växer för varje ny tagning, och färgas efterhand av en rejäl dos tragik.
Rika medvetandeflöden
Ofta är Nordenhöks text på samma gång andlöst vacker och grym, och de lyriska och detaljspäckade miljöoch naturskildringarna ger ett speciellt mervärde.
Språket är flödande, med långa meningar som ger tankarna möjlighet att fritt glida omkring och beta av olika minnen och miljöer innan de återvänder till startpunkten. Så kommer texten att forma sig till medvetandeflöden som vid första anblicken kan tyckas vara otyglade, men som i själva verket förstås är noggrant redigerade och rytmiserade av författaren.
Och trots att sidorna alltid är fullskrivna, så att både marginaler och litterär dialog minimerats, känns läsningen lättflytande. Det gäller bara att kasta sig in i den realistiskt, ibland rentav hyperrealistiskt bottnade strömmen och låta sig flyta med.
Den upplevelsen är trygg, inte för att skildringen inte skulle bjuda på en mänsklig problematik som ibland är hjärtskärande men för att Nordenhök äger en naturlig och inkluderande berättarauktoritet.
Hon mejslar med minutiös noggrannhet ur sina personporträtt, via små men talande detaljer, så att människor som alla på sätt eller annat befinner sig ute i den sociala eller mentala marginalen respektfullt synliggörs. Så demonstrerar hon utan stora gester eller proklamationer också att litteraturen kan och bör ha ett socialt samvete.