Isabella Nilsson kör in en murbräcka i meningslösheten
Självsvält, hjärnspöken, ordvitsar – Isabella Nilsson skriver fram en vild och bildad essäistik som ytterst handlar om vad det är att vara vid liv.
På vilket sätt kan skrivandet hjälpa en människa? Kan det alls, eller är det snarare så att skrivandet gör livet hanterbart på ett falskt sätt? Den frågan cirklar författaren Isabella Nilsson kring i sina verk, ofta.
I Nonsensprinsessans dagbok (2018) varvades beskrivningar av livet med psykiska svårigheter och anorexi med rimmade dikter och små nonsensaktiga aforismer (”Den gyllene medelvägen till insikt koras av en insekt.”). Läsaren blir varse att också i de här snuttarna rör det sig om skrivande med höga insatser: boken beskriver Nilssons kamp med att klara av att leva, ännu ett år – det hade hon nämligen lovat sin mor.
Figuren hon kallar ”nonsensprinsessan”, som rimmar och ställer till med språkliga upptåg, med ”romantiska griller och självdistanserad humor”, hjälper henne att hålla ihop, kanske.
Fiskar inte efter medlidande
Också i En bok för ingen. Brev från en underpresterande övermänniska, som utkom i fjol och har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris, samsas språklekar med självreflektion. Nilsson – i sanning en fri ande – har skrivit essäer och aforismer utifrån rubrikerna i Nietzsches Den glada vetenskapen. En och annan vits slinker med också.
Utgångspunkten, skriver hon själv, är att hålla sina hjärnspöken, tvångstankarna, på avstånd.
Självsvält är ett tema i boken men ytterst sett är ärendet att tänka kring vad det är att vara vid liv och att kämpa mot meningslöst lidande. Nilsson reflekterar kring anorexi och tvångstankar utan att fiska efter läsarens medlidande. Hon skriver om att på skumma grunder ha varit intagen för tvångsvård och om hur skötare avbrutit de anorektiska patienternas utevistelse eftersom förbipasserande kunde ta anstöt av deras kroppar.
En del av essäerna utforskar självsvält som sjukdom men också som något mer, som motstånd (att göra sig kall och hård) eller som religiöst motiverad försakelse. Hon beskriver det meningslösa lidandet, men också den roll sökandet efter mening har för den som svälter sig.
”En anorektiker upplever helt enkelt sitt lidande som något annat och som något mer än en neurologisk biprodukt.”
Jag kommer att tänka på Åsa Slottes bok Ur mammas mörker från förra året, där hon liksom Nilsson uppmärksammar läsaren på de existentiella dimensionerna av att vara sjuk.
Nilsson stiger i texterna fram som en orädd skribent som struntar i hur hon blir läst. Därför känns också titeln så besynnerligt uppriktig, En bok för ingen.
Tömma sig på hjärnspöken
När Nilsson skriver sin bok för ingen kan man säga att hon vänder sig till den ”ingen” som lurar i oss alla, i jaget som aldrig identiskt med sig självt. Det innebär att jag inte är bara mina fixeringar och min sjukdomshistoria; att finnas till i världen är bortom allt det där, allt som kan formuleras om mig. Detta ickeidentitära är befriande otidsenligt.
Nilsson återkommer till det hon på ett ställe talar om som vår gemensamma botten, oavsett om vi svälter oss eller inte – tomhet. Hon beskriver tomrummen inom oss som tillflykt och som en sista utpost. Tomhet kan vara att krossas av andra så att livet blir tomt och formulerbart, som tvångsvård som förvandlar patienten till levande död genom allt som tas ifrån hen.
”Den människa som tvingas upptäcka hur mycket i tillvaron som går att undvara, den människan förlorar ohjälpligt en del av sin forna förmåga att vilja och längta och önska och behöva.”
Men för Nilsson har tomhet också en positiv innebörd. ”Människan kan inte göra sig själv god. Det bästa hon kan försöka är att göra sig själv tom.” Jag tänker på Simone Weil och Mirjam Tuominen som skrev om tomheten både som tragiskt öde (att stampas ner till ett ingenting) och som moralisk möjlighet att se människan bortom egenskaper och identiteter.
Nilsson skärskådar olika former av asketism (nej, lugn, Nietzsche dras inte in). Ibland tar hon upp försakelse som motstånd, men påminner till exempel om hur få varit benägna att betrakta den kvinnliga självsvälten så, utan i det fallet har sjukdomsbegreppet fått gehör som beskrivning.
En essä utgår från Otessa Moshfeghs roman My Year of Rest and Relaxation. Nilsson fäster sig vid hur Moshfegh i sin roman om den rika kvinnan som knarkar och äter lugnande för att vila sig från världen beskriver en form av försakelse som är allt annat än ren och vacker.
Skrivandet som murbräcka
Nu har jag uppehållit mig vid något som låter fruktansvärt allvarstyngt. Mitt i detta blommar ordvitsar och nonsensaktiga infall, ett fniss eller två i mörkret. Så här kan det till exempel låta: ”På mänsklighetens tid fanns ofullkomligheten. Den var det enda på mänsklighetens tid som människan behärskade till fulländning.”
Emellanåt tar textens vitsiga infall musten ur mig och jag blir trött, men Nilsson har inga ambitioner på att låta insikterna droppa ner i jämn och pedagogisk takt. Nonsensprinsessan släpps lös och essäerna kan dyka ner i de mest överraskande av ämnen, som en lång essä om – Tjolöholms slott. Det är, i sin brokighet, ganska underbart.
Det som håller mig på kärran är att Nilssons skrivande är så vitalt – just med det Nietzsche-laddade ordet. Själv beskriver hon sitt skrivande som en murbräcka, att skriva är att fördriva tiden och att försöka bända loss sig själv från sig själv.
Viktigare än namngivandet, identiteten, är skrivandet som lösgörande. Kanske det är här som de slattriga kvickheterna kommer in också. ”En möjlig metod är att låta språket som sådant slå in en kil i jaget, låta paradoxen, självmotsägelsen, språkleken och ordvitsen bli identitetsbyggets murbräckor.”
En av Nilssons hjältar är Fernando Pessoa: hon citerar girigt ur hans Orons bok och förmågan att söka sig till de outtömliga vegetativa tillstånett den. För Nilsson själv verkar skrivandets och läsandets relation till verkligheten ambivalent. Nyttig eller anti-nyttig, uppbygglig eller självdekonstruerande, konsten har många roller i våra liv, den kan både fungera som en mysig värmestuga och som en verksamhet som på djupet får oss att ifrågasätta vem vi är.
Vild bildning
En bok för ingen myllrar av tankar om andra texter och författare på sätt som borgar för oförutsägbar läsning.
Det otidsenliga förhållningssättet återspeglas i hur Nilsson orienterar sig bortom referenserna på modet. Nilsson söker sig självständigt till skribenter som finns i hennes andliga grannskap – Stig Dagerman, Shirley Jackson, C. J. L. Almqvist och Samuel Beckett, för att nämna några.
Hon går också i dialog med mindre kända namn, som aforistikern bernt erikson ”som i sin aversion mot allt som är upplåst, grandiost och pompöst krympte sina egna versaler till gemener”.
En bok för ingen är den självhjälpsbok av hugskott och stolpskott vi behöver; det vill säga den bänder upp vårt tänkande och kryssar obekymrat mellan tider och röster. Matt blir jag som sagt ibland mellan varven, men kanske sådant hör till i umgänget med de fria andarna.
❞ Nilsson stiger i texterna fram som en orädd skribent som struntar i hur hon blir läst. Därför känns också titeln så besynnerligt uppriktig.