Den fryntlige professorn och hans trygga adepter
När Sibelius-Akademins dirigentprofessor Sakari Oramo presenterade sina adepter spelades Ernst Mielck, finländsk kompositör som dog vid 21 års ålder.
KLASSISKT Helsingfors stadsorkester Dirigentklassen: Hillborg, Kaipainen, Mielck. Dirigent: Sakari Oramo, Elisar Riddelin, Adomas Morkunas, Mateusz Gwizdalla, Erle Kont. Solist: Joonas Ahonen, piano. Musikhuset 17.5.
Ernst Mielck (1877–99) hör till musikvärldens stora ”tänk om”. Tänk om han inte avlidit två dagar före sin 22-årsdag – hade han då på allvar kunnat utmana Sibelius som Finlands nationaltonsättare och hade han rentav förändrat den inhemska musikhistoriens gång?
Tyvärr ger det tjugotal verk han hann färdigställa inga desto tydligare ledtrådar. Den f-mollsymfoni han skrev vid nitton års ålder rönte en avsevärd framgång såväl vid uruppförandet i Helsingfors 1897 som ett år senare i Berlin. Vad som framför allt slår en är dels att den till estetiken är så långt ifrån Sibelius man kan tänka sig, dels att tilltalet är betydligt mer konservativt än hos den tolv år äldre kollegan.
Schumann spökar
Om Sibelius utforskar det finländska folkkynnet är Mielck en sann produkt av den tyska romantiska skolan. Schumann spökar sporadiskt i kulisserna och såväl Mielcks lärare Max Bruch som, något överraskande, Dvorák är tydliga influenser. Mielck söker här ännu sin väg, men hade redan ett förbluffande säkert grepp om orkestern och den symfoniska dramaturgin.
Symfonin är utifrån sina premisser ett gediget verk, som fick en övertygande tolkning av inte mindre än två dirigenter i Musikhuset i onsdags. Professorn vid SibeliusAkademins dirigentklass, Sakari
Oramo, lät skojigt nog fyra av sina adepter – som borde ha presenterats närmare i programbladet – dela på ansvaret för kvällens HSO-konsert och Mielcksymfonin hade fallit på Mateusz Gwizdallas (sats I & II) och Erle Konts (sats III & IV) lott.
Såväl tempo- som tolkningsmässigt landade man nära Oramos tjugo år gamla RSO-inspelning – eventuellt ingen tillfällighet – och om Gwizdalla inympade en enorm energimängd i första satsen och fann en hel del naturligt fraserad lyrisk charm i den andra, tecknade Kont i sin tur en innerligt berörande långsam sats samt manade fram en sprakande vital final med 1500talskoralen Wie schön leuchtet der Morgenstern som festlig guldkant på det hela.
En pärla i vårt land
Elisar Riddelin (sats I) och Adomas Morkunas (sats II & III) hade fått sig tilldelade en mer svårlöst ekvation i och med Jouni Kaipainens
(1956–2015) oemotståndligt medryckande pianokonsert från 1997 – ett av de bästa verken i sin genre i vårt land. Så inte minst med tanke på Kaipainens fäbless för en, milt uttryckt, fyllig instrumentering.
Konserten är skriven i stor stil, solopartiet är oförskämt virtuost och solisten och orkestern tar stundom verkliga nappatag med varandra. Riddelin hade den krävande uppgiften att balansera första satsens orkesterkaskader mot solostämman och även om samtidsmusikexperten Joonas Ahonen
gjorde vad han kunde låg han ofta i lä. Morkunas kom enklare undan i Larghettot och Ahonens flyhänt expressiva spel kom även bättre till sin rätt i den hedonistiska finalen.
Det är självfallet vanskligt att bedöma fyra dirigentstuderande utifrån konsertupplevelsen – jobViborgsonen bet görs under repetitionerna – men samtliga gav ändå ett tekniskt säkert intryck och föreföll relativt trygga på podiet. Så, föga överraskande, även deras fryntlige mentor Oramo, som presenterade ett av de mest engagerande nya orkesterverk jag hört på ett bra tag.
En svensk Lindberg
Anders Hillborg (född 1954) kunde beskrivas som en Sveriges Magnus Lindberg, även om han är stilistiskt betydligt mer svårdefinierbar än sin finländske kollega. Någon har liknat den tolv minuter långa tondikten Through lost landscapes (2019) vid att Richard Strauss möter Olivier Messiaen, vilket de facto inte är långt från sanningen, även om jag själv skulle utöka församlingen med multistilisten par excellence, Bernd Alois Zimmermann.
Hillborg orkestrerar i den högre skolan, lika målmedvetet som spektakulärt, och är hela tiden ytterst medveten om vad han är ute efter. Man kan givetvis föreställa sig såväl inre som yttre landskap, men de suggestiva fågelskrina i träblåset gav en vink om vad det hela i första hand ändå kan tänkas syfta på. Stadsorkestern, med Kasmir Uusitupa på konsertmästarpallen, musicerade just så avslappnat, spänstigt och inlevelsefullt som man brukar när kommunikationen med podiet fungerar som den ska.