Underhållning är inte Yles uppdrag
Yles nuvarande uppgift är att säkerställa tillgången till oberoende journalistik, inhemsk kultur och stimulerande underhållning. Det är befogat att ifrågasätta den tredje uppgiften – underhållningen – då detta i dag säkerställs av marknaden. Men så länge Yles ledning måste stirra sig blind på tittarsiffror kommer vi att se tramsig reality.
Demokrati förutsätter att medborgare har tillgång till högkvalitativ och oberoende journalistik, vilket i sin tur kräver public service. Vidare kan man argumentera för att skattemedel bör finansiera den typ av inhemsk kulturproduktion som inte har förutsättningar att överleva på marknadsvillkor.
Det är dock inte journalistiken och kulturen som är centrala i debatten om Yles framtid. Många blev så upprörda av Sebastian Tynkkynens politiskt okorrekta kommunikationsstil att de missade att han faktiskt hade en poäng: det är svårt att legitimera användningen av skattemedel för ren underhållning.
På Yle Arenan kan man se bland annat tolv säsonger av realityprogrammet au pairs, tre säsonger av ett sminklöst dejtingprogram, och nio olika realityprogram om husdjur. Mycket av Yles underhållningsinnehåll är utländska produktioner som inte har något att göra med finskt kulturarv.
Yles uppdrag att underhålla befolkningen härstammar från tiden då få hade råd med konserter och teater. Då hade den offentliga underhållningsproduktionen således både ett omfördelande och ett gemenskapsskapande syfte. I dag har däremot så gott som alla tillgång till en uppsjö av underhållning och gemenskaper via sociala medier. Den som vill se reality kan uthärda reklamerna på MTV eller Nelonen och se serierna gratis.
I sin årsberättelse för 2022 påstår Yle att deras realityserier avviker från det kommersiella utbudet genom att de ”belyser samhällsfenomen”. Argumentet är arrogant. Kommersiellt producerad underhållning om kändisars singelliv och landsbygdsdejting är i samma grad samhällsrelevant som motsvarande produktioner som visas på Yle Arenan.
Yle ska inte konkurrera med privata bolag med underhållning vars allmänbildande syfte är tvivelaktigt. Men då Yles verksamhet styrs av tittarsiffror är det föga överraskande att bolaget ger ut tramsigt tidsfördriv.
I sin årsredovisning skryter Yle med att de år 2022 nådde ut till 94 procent av den finska befolkningen ”vilket i den hårda konkurrensen och omvälvningen i medieanvändningen tyder på att Yle lyckats i public service-uppdraget”. Detta är en grov missförståelse av public service-uppdraget. Yles kärnuppdrag är – eller borde vara – att garantera tillgången till samhällsrelevant innehåll som inte kan säkras av marknaden. Huruvida detta uppdrag fullföljs kan inte mätas med tittarsiffror.
Det som är relevant i utvärderingen av Yle är huruvida människor har möjligheten att konsumera allmänbildande innehåll. Det räcker att innehållet finns tillgängligt. Public service-uppdraget borde jämföras med forskningen snarare än med mediebranschen. Forskning behöver inte läsas av 94 procent av finländarna för att vara värdefull. Forskningens värde ligger i att den finns tillgänglig ifall en person vill lära sig, kritiskt granska politiska beslut eller lösa problem.
Likt forskningsfinansiering behövs public service just för att allmänbildande innehåll inte efterfrågas och är öppet tillgängligt på marknaden. Därmed är det avigt att styra Yle som ett privat mediebolag. Värdet av Yles verksamhet mäts inte i tittarsiffror, utan i att den stabilt säkerställer grundbultarna för bildning och demokrati.
Silva Mertsola förvaltningspolitisk expert Mikael Lundqvist kommunikationskonsult